En rulle Odense

Tiden har kommit, tror jag, att en gång för alla offentliggöra marsipan-på-X2000-historien. Kanske har jag redan bloggat om det? Jag minns inte. En del av er har hört den, hur som helst. Jag ser den som ett slags Rorschach-test, i vilket jag befanns ha en störd störd störd personlighet.

Så här var det.

Jag åkte X2000. Jag satt vid fönstret. Mellan Alvesta och Nässjö såg jag plötsligt, på sätet vid fönstret på andra sidan, en kvarglömd rulle Odensemarsipan, ni vet en sådan där i blåskimrande förpackning som varje välsorterat hushåll har liggande i den händelse av att det skulle bli akut jul eller så.

Hur länge måste man vänta innan man tager och äter en sådan rulle Odensemarsipan? Skalar av lite av det blåskimrande och äter den som en French hotdog, men utan ånger?

Till Nässjö, bestämde jag. Någon kan ha glömt den och vara på väg tillbaka. Men vi kom till Nässjö, vi lämnade Nässjö, och ännu låg skatten kvar. Jag bestämde mig för att slå till – tog ett snabbt steg över mittgången. Och kunde då konstatera att Odenserullen inte alls var en Odenserulle, utan ett kvarglömt glasögonfodral.

Jag satte mig ner igen, fullständigt knäckt, med några enkla frågor till mig själv:

Vilket är det mest rimliga att någon glömmer på ett tåg? Är det en rulle Odense eller ett glasögonfodral?

Kommentera