Jag såg just en tweet som jag verkligen inte gillade. Det var Carolina Neurath, ekonomikrönikör på Svenska Dagbladet, som skrev den.
Så här lät den:
Sedan var medietränaren Paul Ronge och Publicistklubbens ordförande Björn Häger (som båda har uttalat sig kritiskt om sagda sak) pingade.
Jag var inte pingad. Jag har visserligen också uttalat mig kritiskt, men var noga med att inte nämna reportern vid namn i min krönika om saken i Sydsvenskan – just eftersom detta i första hand är en principiell fråga, en fråga för SvD:s ledning. Samtidigt ÄR det till viss del ändå en fråga om reportern själv, och vad som enligt min mening är ett brott mot de yrkesetiska reglerna.
Jag fattar att Carolina Neurath inte gillar att få kritik för det här, men jag är inte imponerad av hur hon hanterar den. Framför allt stör jag mig på hur hon använder den nedsättande termen ”mediemän”, som om det var något särskilt problematiskt med att personer som är verksamma i medierna uttalar den här kritiken, och som om det vore okej att en man som på sakliga grunder kritiserar en kvinna ändå alltid kan misstänkliggöras för lite, lite misogyni. Det är verkligen inget med Ronges eller Hägers kritik av detta som bör bemötas med ett slängigt ”fräscht”.
Så här är det: SvD har ingått ett konstigt avtal med en annonsör, och gjort något helt banbrytande – nämligen hyrt ut sin reporterstjärna.
Ingen annan har gjort det tidigare. Det är naturligt att tidningen, men också Carolina Neurath, då får sansade frågor om och rakt formulerad kritik för det.
Att klippa till med ”gubbarna är emot mig, de gör ner unga rappa tjejer” eller motsvarande, när kön inte har ett dugg med saken att göra, är grepp 1A i dagens medie-Sverige. Liksom att bunta ihop saklig, motiverad kritik med någon urspårad och solklart sexistisk eller rasistisk jeppe långt utanför vägrenen. Motsvarande grepp att en äldre manlig författare eller journalist skulle givit sken av att alla som kritiserar något han sagt eller gjort är i nivå med Ebba von Sydow, Leila K eller liknande, hade gett matchstraff.
Jag önskar att jag inte alls höll med dig i den analysen, men tyvärr gör jag nog ändå det till stor del.