Nasserier

Det är en rimlig och hedervärd position att inta: Bokmässan och Almedalsveckan kan inte få domineras av knäppgökar och rasister, alltså åker jag dit och agerar som vanligt – jag viker inte ner mig, jag placerar mig själv mitt i smeten och utgör ett stycke ”vanlighet” för att visa att jag och andra inte har skäl att låta oss rubbas det minsta.

Det är en LIKA rimlig och hedervärd position att inta: Bokmässan och Almedalsveckan kan inte få domineras av knäppgökar och rasister, alltså sätter jag press på arrangörerna att agera utifrån egen hållning och integritet och därmed porta packet – jag avstår alltså medverkan för att markera mot arrangörerna, och för att solidarisera mig med kolleger som är mer utsatta för knäppgökar än jag.

Den senare hållningen gör dock betydande landvinningar hos mig. Hur obehagliga nassar och nasseanhang och nassesläktingar än är, så är de i första hand inte ute efter att bruka våld mot mig. Kolleger med mörkare hy och mer radikala åsikter ska misshandlas först, innan de ger sig på mig. För mig är det sannolikt inte förknippat med fysisk fara att bege mig hemåt från Bokmässan sent på kvällen, eller att ställa mig i en toakö med fel person bakom mig. Men detta är verkligheten för en del av mina vänner och kolleger. Det är faktiskt det.

Med andra ord: detta är inte någon tankeövning. Det är verklighet, fysiskt hotfull verklighet. Jag kan inte låta bli att besväras en smula när personer som själva inte behöver uppleva detta fysiskt hotfulla teoretiserar om att ta debatten, om att bemöta med argument, om att tillåta mycket kladd på åsiktspaletten.

Om jag hade varit chef för Bokmässan, eller i någon mening ansvarig för Almedalsveckan, så hade jag sagt: ”Nassar, nasseanhang och nassesläktingar debatterar man inte med. Man bekämpar dem. Och de är definitivt inte välkomna hit. My house, my rules. Den som har ett problem med det är förstås fri att själv avstå medverkan.”

Här finns alltså ett utrymme för ett starkt värderingsbaserat ledarskap. Men då krävs det att man HAR starka värderingar – att man står djupt grundad i sin uppfattning, att man har haft tillfälle att reflektera över sådant här även innan läget blev skarpt.

Vi kan väl i nuläget åtminstone enas om att läget är… intressant.

Kommentera