Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Artigt om Mayer

När jag började läsa och skriva om Google lite mer koncentrerat, år 2009, var det ett namn som återkom ofta: Marissa Mayer. Hon var en av de först anställda på Google, och hade varit med och utvecklat och lett arbetet för en hel del viktiga grejer. Men det var sällan det som berättelserna om henne handlade. Det var mer sådant som att hon hade mod att gå emot den informella klädkoden (hon och Vint Cerf, brukade man säga, var de enda två anställda på Google som alltid klär sig snyggt och korrekt) och att hon pratar jättefort och att hon maniskt arbetade dygnets alla timmar. Hon flög bara på natten, så att hon helt säkert inte skulle missa någon arbetstid på dagen.

Bara häromdagen cirkulerade en ny story om henne, där hon omsorgsfullt slipade vidare på bilden: Det går alldeles utmärkt att jobba 130 timmar i veckan, så länge man har en plan för när man ska gå på toaletten och när man ska duscha, sa hon.

What a load of bullshit.

What a load of massive bullshit.

Så IT-bubbledumt talar ju inte ens Johan Staël von Holstein.

Det tog mig flera år att begripa att Marissa Mayer, trots en del betydande tidiga insatser på Google, inte riktigt hade den tyngd som många gärna ville tillskriva henne. Boken ”I’m Feeling Lucky” av Douglas Edwards visade det bäst. Men mycket artigt.

Och när hon fick chansen att bli vd på Yahoo, så var alla nöjda och glada: Google hade inget jobb för henne som riktigt matchade den prestige hon trots allt uppbar internt. Och Yahoo är företaget som aldrig, aldrig någonsin, väljer rätt, men trodde att de för en gångs skull hade gjort det.

Till Marissa Mayers försvar bör man nog påpeka att det sannolikt hade varit näst intill omöjligt för vem som helst att få ordning på Yahoos spretiga portfölj av idéer och produkter och tjänster. Men när bolaget nu såldes så… ja, läs analysen i The New York Times. Den är klockren. Och väldigt artig.

Här förresten ett fynd från Twitter:

Skärmavbild 2016-08-14 kl. 22.06.40

Jämför efter läsning gärna med hur Steve Ballmer, Microsofts misslyckade förre vd, omskrevs. Hårdare tag i hans fall, om man säger så.

2 Kommentarer

  1. Kalle King den 15 augusti, 2016 kl 10:12

    Utrymmet för att låta sig hajpas, att omsvepas av en aura av ofelbarhet och smartness, ökar naturligtvis ju större (geografiskt och ekonomiskt större) marknad en person är stjärna på. Det var enkelt för många runt 2000 att se att Johan Staël von Holstein var en pajas eller i alla fall en mycket tidsbunden figur, hans marknad var ju till 95% Sverige och dessutom kunde han (understatement) inte peka på några större vinster i rediga svarta siffror. Att försöka genomskåda skimret kring en amerikansk corporate star är mycket svårare, särskilt om man är svensk/nordeuropé och får följa nyheterna från en plats en bit ”utanför det stora rummet”, och kanske utan riktig kontakt med den djungeltelegraf där folk vågar tala litet mer öppet. Det blir ungefär som med Percy Barnevik eller Lars Ramqvist: ingen andades ett ont ord om dessa herrar förrän skandalen slog till.

    Och i det ligger naturligtvis en journalistisk utmaning: ju mer makten och kontrollen flyttar över till stängda rum i USA, Tyskland eller Kina, ju svårare blir det att bevaka det dessa företag och deras ”visionärer” ägnar sig åt.



  2. Andreas Ekström den 15 augusti, 2016 kl 09:30

    Det finns nog dessutom en lite olycklig tendens att koppla företagsframgångar till enskilda snillen och eldsjälar, när det i själva verket oftare är bra idéer och lågmälda ledartyper som skapar verkliga värden. Detta finns det forskning på.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.