Att utvärdera sig

Något av det svåraste som finns – det gäller nog nästan alla, oavsett vilket yrke man har? – är att nyktert och iskallt utvärdera sig själv.

Jag har alltid kämpat så med det. Alltid försöka se varför saker blev bra. Alltid försöka se varför saker blev dåliga. Inte överdriva åt något håll. Peta där det känns jobbigt. Det är så vagt! VAD exakt är det som gör att den här textbiten inte flyter, trots att den innehåller bra material? VAD exakt är det som gör att jag vill läsa detta, trots att det bara är trams?

Så där kan man hålla på.

När jag nu huvudsakligen ägnar mig åt att prata fram mitt innehåll har jag fått börja om. Jag frågar andra auktoriteter. Tvingar agenturerna jag jobbar med att skicka mig utvärderingar, som jag sedan dammsuger efter subtila invändningar. Hur formulerar sig någon som jag inte når fram till? Kan jag nå fram till en sådan person utan att tappa de andra? (Och vad kostar det själsligt att inse det självklara: 4,9 i snittbetyg betyder att det finns 0,1 till att ta, och vem FAN var det som var missnöjd!? Var det hon på tredje bänk som satt och såg skeptisk ut i 45 minuter?)

Man kan bli fantastiskt dum i huvudet av att vara föremål för så fruktansvärt konkreta utvärderingar flera gånger i veckan. Jag är glad att jag inte är yngre. Fick en packe i dag, efter en jättebra föreläsning i går. Tittar snabbt med radarn på efter något jag kan ha NYTTA av. Kanske 200 personer i publiken, 67 skriftliga omdömen, nästan alla överväldigande positiva, och så till sist guldkornen: fem av dem innehöll något som liknar invändningar, tre av dem dessutom riktigt användbara och relevanta. En synpunkt kommer jag att omsätta direkt, till nästa gång jag står på scen. Klockrent. Och så två rena sågningar utan konkretion, dem har jag ingen nytta av, och får bara glömma – någon som ensam kallar mig för bottennapp, det finns ingen pedagogik gömd i det… Folk stör sig på en ibland. Djupt andetag. Det får ingå. Det är precis som när man skriver.

Men jag gnetar på. Frågar en kompis som är skådis hur jag ska göra för att sluta ta ett halvt steg framåt och ett halvt steg bakåt hela tiden. Frågar mamma som är lärare om man förstår ett visst tankeled eller om jag behöver förklara det bättre. Lyssnar på rytmen i orden. Ser upp så att jag inte tar hem för billiga skratt, efter att en lärare på en lärarkonferens sa till mig att stryka skämt nån gång sådär 2011. Jag glömmer honom aldrig – en erfaren högstadielärare som såg att humorn ställde sig i vägen för innehållet under ett par viktiga minuter. Jag gjorde exakt som han sa, direkt, och önskar att jag visste vad han heter så att jag kunde tacka honom.

Tre gig till, sen är det jullov.

Och om någon till äventyrs har pallat läsa ända hit, jag är genuint nyfiken på att höra hur ni själva gör, helt oavsett vilket yrke ni har: Hur mäter ni er egen insats?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.