Att vara sin egen mediemogul

Som ni ser har jag inga som helst annonser på den här sajten, inga Google Ads eller någonting alls i den vägen. Det är den enda rimliga vägen, menar jag, för en anställd journalist som bloggar. Jag som journalist bör inte ha personliga annonsintäkter.

Två gånger har jag fått annonserbjudanden i någon mening, alltså från företag som vill annonsera hos mig. Första gången var när jag fortfarande skrev på Hemliga pappan-bloggen. Då hörde en stor blöjtillverkare av sig och ville samarbeta på endera viset. Jag tror de var lite sugna på min blöjbytarsång. Hahaha.

Häromdagen fick jag ett mejl från ett annat företag, som hade en idé om annonsering. Jag tackade nej med hänvisning till Sydsvenskans etiska regler. (Som inte specifikt nämner det här, men lagens bokstav ger ju ofta en bra fingervisning om lagens anda.) Inga annonser här, med andra ord. Tipsar jag om något som jag gillar, så är det för att jag gillar det.

0 svar på ”Att vara sin egen mediemogul

  1. ädelt gjort. det känns som att människor som jobbar inom media idag skulle kunna tänka sig att sälja vad som helst (t ex sina barn) för att få leva på någon tusenlapp mer än existensminimum.

  2. Jo, men jag tror inte jag ska skylla på att jag är ädel. Det är mer så här: Om jag säljer ut min trovärdighet får jag skäll av chefen samt säkert lägre trovärdighet hos andra vilket i sin tur leder till sämre möjlighet till försörjning… Så att avstå annonsering är i själva verket en direkt ekonomisk kalkylanalys! 😮

    (Och vad är en ”kalkylanalys”? Ett bevis på hur dålig koll jag har på ekonomisk terminologi….)

  3. haha. Inom den etiska teorin menar många att altruism alltid är förklädd egoism. moraliska handlingar leder alltid till att man själv får creds.

  4. Det är en sak som du gärna för förklara för mig som jag har grubblat på ett tag. Det handlar om det generella förhållningssättet hos journalister/tidningsredaktioner kring vilka det är ok att skriva om och vilka man hänvisar till annonsavdelningen. Ett konkret exempel. Varför får gallerister, konstnärer, författare och artister av olika slag oftast (egentligen vill jag skriva ”alltid”) mer publicitet än säg butiksägare eller andra småföretagare?
    Varför gör man skillnad på de här grupperna, när det faktiskt handlar om att sälja i båda fallen? Båda är lika kommersiella (ett hemskt ord i journalistkretsar, förlåt mig)
    Det finns faktiskt en story även hos grupp två. Den är kanske inte lika konkret som ett verk som kan recenseras, men den finns där.
    Nyfiken på dina synpunkter. Tack för en bra blogg!

  5. Det där är en jättesvår fråga. Jag är inte säker på att jag kan besvara den tillräckligt bra.

    Jag tror att detta bottnar i den känsla av vaksamhet som journalister är tränade i – att till varje pris undvika att ”göra reklam” för något eller någon. Man vill blott och enbart låta nyhetsvärdering styra vad man skriver om.

    Konsekvensen blir en överdriven försiktighet, som gör att vi ibland missar att skriva om kommersiella saker som absolut har ett nyhetsvärde.

  6. Jag har Google Ads på min blogg, och de ger absolut inga pengar. För att verka mer trovärdig och för att göra sajten renare borde jag antagligen ta bort dem – men det är ganska komiskt att se vilka absurda produkter Google hittar samband med.
    Och några glas champagne kommer jag att kunna köpa för pengarna en vacker dag. Alltid något.

Lämna ett svar till Gunilla Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.