En vän och medpappa som har tonårsson messade i går:
”Han kom in sent, salig efter att ha åkt moppe bakom en kompis som fått moppekörkort i dag. Han hade kalla kinder och doftade vår och bensin. Kändes livsfarligt men också livsbejakande.”
Jag hade inte moped. Pappa, särskilt, var angelägen om att jag skulle låta bli det. Jag lärde mig därför heller aldrig att köra en. Men en sommarkväll åkte jag bakpå Wennermarks trimmade Honda på småvägarna ner till stranden i Åsa. Wennermark ingick inte i min närmsta krets, men vi var ett helt gäng som skulle ner, och ville improviserat lösa transporten.
Mellan Fjärås och Åsa finns gamla E6. Och så finns ”småvägarna”.
”Jag kan småvägarna”, sa Wennermark, och då konkluderade vi att vi kunde åka. E6 trafikerades ju av polisen ibland.
Han hade en extra hjälm. Jag tyckte det var otroligt läskigt och höll i honom så hårt att han nästan blev generad å mina vägnar.
”Det känns ju livsfarligt första gången”, sa han snällt överslätande när vi kom fram.
Det är en speciell sorts snällhet, tonårskillar emellan: att inte driva med den andres svaghet, utan snabbt navigera förbi den bara.
Åh, det här var vackert skrivit! Med en son, som nu är förbi tonåren och ligger i soffan och pluggar på distans pga ett Coronavirus, så blir jag varm i hjärtat av din text.
Det gläder mig!