Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Balansakt

Läsarförakt är ett svårt delmoment i konsten att vara journalist.

Man FÅR inte känna det.

Man KAN ibland inte låta bli.

Jonas Thente skriver mycket insiktsfullt om detta.

2 Kommentarer

  1. Klipparen den 4 april, 2012 kl 09:59

    Vad Thente missar, eller håller utanför bilden, när han skriver om egenstukade ordval, är väl två saker.

    För det första, *redaktionerna* har drivit fram det här problemet. Det är de som tjötar om att alla ska kunna läsa allt i tidningen, åtminstone till de skribenter som inte hör till en viss tidnings långvariga stjärnskribenter och därmed har erövrat rätten att ta plats och skriva komplicerat – som Ehnmark eller Zaremba. Samtidigt vill tidningar idag fiska in vissa målgrupper, man vill att t ex förortskidsen ska känna att tidningen aktivt lånar av deras språk. Redaktionerna driver på med två jhelt motsägande mål, och samtidigt är det färre som idag, i tidningen, har friheten att skriva på det språk som fungerar för ämnet, och att ta plats med sina inlägg.

    För det andra, ofta är det där ordet man använder mest en garnering för att visa att ”titta, jag talar också ert språk! titta vad fiffig jag är!”. Räcker det? Journalister idag frågar sig ibland var den spännande, tankfulla och underfundiga essän tog vägen. Bortsett från att nästan inga svenska tidningar idag vill betala hyggligt för långa, analyserande texter så är det pckså en stilfråga. Ty idag skriver man i media gärna så att alla ord och fraser som man avser att knuffa fram till läsaren sätts i neonrött och med citationstecken – bildligt talat då, men rytmen och placeringen anpassas för att ge dem en tydlig puff. Om texten lästes upp skulle den vara full med konstpauser, tydliga dykningar med rösten och histrioniska (men uppenbart intränade) växlingar i volymen, ungefär som när Kristian Luuk eller Petra Mede talar. Allt som ligger strax under ytan strävar man efter att trycka upp i ansiktet på läsaren, peka UUuut när det kommer. I en längre text med essäistiska eller reportagemässiga ambitioner, eller ska vi säga: där man vill vara förtroligt intelligent som en garvad kritiker eller resenär från 50-60-talet, blir detta purple-patch-språk ett hinder. Läsaren storknar av alla utpekade lustigheter, övertydliga blinkningar och förnumstiga vitsar.

    Vad använde Thente ordet ”parkour” till när han tog till det? Kanske så här: ”att läsa denna roman är som en övning i svårartad genremässig parkour”. Okej, visst kan man skriva så – men i en sådan fras är halva poängen med ”parkour” just att tala om för vissa målgrupper – främst yngre förortsbor kanske, att ”titta, jag talar erat språk, jag kan era ord!”. Men ibland är detta inte en tillräcklig motivering för att använda ett visst ord.



  2. Andreas Ekström den 4 april, 2012 kl 10:03

    Det gäller ju att aldrig låta språket stå i vägen för innehållet, det är ändå en grundinstinkt. Men så vill man ju också vidga sitt rum, sin rörelsefrihet, hitta ett sätt att fånga eller beskriva något, och så försöker man säga det på ett sätt som ingen gjort förut…

    Ibland går man ju för långt där, eller hamnar fel, eller blir otydlig, eller konstlad.

    Men i bästa fall så lyckas man med det avsedda – man vidgar rummet!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.