Jag har en lista på bokidéer. Jag brukar förneka att jag har det, att jag har projekt på gång, att jag skriver på något.
Det är fullt möjligt att det inte blir några fler egna böcker. Jag har skrivit två och producerat och varit redaktör för ytterligare två, det räcker väl?
Men om!
Men om det ändå skulle!
Jag tittar på listan. Trött i förväg. Längtansfull. Flyttar idéerna, så att de står i någon sorts prioritetsordning. Tänker som alltid baklänges: på det färdiga omslaget, på en tänkbar typografi. Sedan på om förlag alls ska blandas in eller om jag ska göra det själv. Sedan på struktur och form. Sedan, slutligen och sist, på texten och innehållet.
Min fru blev först provocerad av det där, det minns jag, när jag skrev ”Ordlekar”. Den kom till ur en bred vilja, kanske man kan kalla det, en vilja att göra ALLA de där sakerna. Samtidigt. Det var inte viktigare än texterna med ett koncept eller ett omslag eller ett kapitelnamn – men det var lika viktigt. Av detta blev hon blev lite provocerad. Texten är allt, resten är bara administration för henne.
Först efter en tid förstod hon hur jag menade, eller såg åtminstone att mina känslor för att göra ALLA de där sakerna var äkta. Jag var inte mer lycklig över att slutligen ha valt hur jag skulle paginera än över en av de bästa texterna – men lika lycklig. Så nu undrar jag. Pappaboken klar och utgiven och ajöss med den.
Vad nu?
