Bokmässan 2018 – en dagbok som ni gott kan strunta i att läsa

Tåget rullar ut söderut, jag ska äntligen hem efter att i onsdags morse ha åkt till London för att jobba och varit där i mindre än ett dygn innan jag åkte vidare till Göteborg.

I onsdags fick jag en present av min agentur, eller rättare sagt Nick, den man som huvudsakligen jobbar med mig. Han är rätt fantastisk. Han är en sådan där person som aldrig missar en boll. Ställer man fyra frågor får man fyra svar. Ber man om något så lämnar han klara besked, och snabbt. Nick är fotbollsnörd av stora mått; han har varit på alla arenor i England där det spelas professionell fotboll utom två. Han håller på Brentford, som just nu gör en kanonsäsong och sniffar på toppen i The Championship. Så därför ordnade han fina biljetter till Emirates, och vi fick se Arsenal vinna cupmatchen mot Nicks hjältar med 3–1. Det var klasskillnad, men det var bra fotboll. Och det var roligt att se den vänligt lågmälde Nick förvandlas till en sjungande och ibland rätt taggad fotbollssupporter.

The Cornwall Pastry Shop på Paddington Station – givet första stopp varje gång jag kommer till London.
Hit går jag däremot aldrig. ALDRIG.
Five Guys är en amerikansk snabbmatskedja av lite bättre klass. Det finns inte så många i Europa, så om jag kan så passar jag på i London.
Chiin Chiin på Greek Street kan vara ett av de bästa glasshaken världen har skådat. Här tonkabönsglass med kanelrostade skorpor.

Sedan fick jag gå upp klockan fem för att bli skjutsad till Heathrow av en man med blyfot. Satan vad han körde, men Londons gator var tomma. Inte förrän jag hade satt min väska på bagagebandet vågade jag ta min medicin, min vätskedrivande medicin. På grund av leversjukdomen ackumulerar kroppen för mycket vätska. Därför den där medicinen.

Man måste planera när man tar den, för sedan krävs nånstans mellan fyra och sex toalettbesök på de nästkommande två eller tre timmarna. Och det är en kissnödighet som inte går att förhandla med. Alltså väntade jag med att ta tabletterna tills jag visste att jag hade tillgång till toalett. Sedan bytte jag flygsäte, så att jag satt allra längst bak. Allt för säkerhets skull. Vi blev stående på banan en stund innan vi kunde parkera; jag var tvungen att resa mig och gå, flygvärdinnan stoppade mig, jag fick snabbt förklara min belägenhet. Hon trodde mig inte, misstänker jag, men lät mig ändå använda toaletten. Jag ska nog alltid förklara läget redan vid ombordstigning i fortsättningen.

När jag landade i Göteborg fanns det inte en minut att förlora. Webbdagarna hade fått ett avhopp, och jag erbjöd mig att fylla en lucka på tjugo minuter precis före lunch, som en uppvärmning till min riktiga keynote senare samma eftermiddag. Men jag hann. Och roligt var det. Ett fantastiskt arrangemang, en suverän publik. Katarina Strömberg är en påläst moderator och den programansvariga Angelica Lundin Vahdani är så lätt att jobba med.

Hann äta lunch med barndomsvänner, Marcus och Jenny, total trygghet, och jag värderar relationer allt mer på det sättet: behöver jag alls hålla in magen, ta i, anstränga mig, skärpa mig, förställa mig? Nej? Bra. Då är det en bra vänskap.

Sedan till mässan, minglade hos Volante och fick prata med Josefin Olevik som också är en sån där person som utstrålar total acceptans med sitt sätt att vara vän, och som dessutom är en skribent som jag alltid har beundrat så himla mycket. Jag kan inte för mitt liv förstå varför hennes ”Den befriade familjen” inte lästes av tiotusentals människor. Hur kunde den inte nomineras till priser? Det är, trots en del positiv uppmärksamhet, en av de senaste årens viktigaste men samtidigt mest förbisedda fackböcker. Daniel Åberg var där också, det var länge sedan vi sågs, och så mr och mrs Grimwalker förstås, alltid så roliga att prata med, och så fick jag hälsa på Jonna Bornemark som ni ofta kan höra i Filosofiska rummet, och gamla kamrater som Maria Schottenius och Malena Rydell och Kerstin Brunnberg och Klas Ekman.

Tidigare år har Volante bjudit på hämtpizza ur kartonger på sina mingel. Jag saknade det i år, det får vi ta upp med Tobias Nielsén, som långsamt och metodiskt har byggt Volante till ett nytt sorts förlag – det är bara Weyler (där jag själv är utgiven) och Volante som har gett ut så mycket bra att de genom sina förlags varumärken kan få mig nyfiken på böcker. Alla har ju mer eller mindre bra titlar i sina kataloger, men Weyler och Volante är alltid värda en extra koll.

Jag presenterade mig också för Malin Ekman, som skrev en väldigt fin recension av min bok i Svenska Dagbladet, och jag tackade inte för berömmet, utan i stället för att hon hade gjort en ambitiös och seriös läsning. Det kan man få tacka för utan att det blir för smetigt, tycker jag. Sedan blev det kväll och mässan peakade. Katarina Andersson och Carl Heath och Jannie Jeppesen och Jörgen Huitfeldt och jag åt en improviserad middag ihop och… vad ska jag säga, det slutade med en ömsint serie krambilder där Jörgen och jag slog våra rakade huvuden ihop. Vi har aldrig träffats tidigare.

Det är Katarina som fotobombar.

Sen blev det fredag och min forskarbekant Julia Pennlert – författare till en synnerligen läsbar avhandling om digital poesi – och jag fick tid för en walk-and-talk på min väg till Grävscenen, där jag först pratade kort med min tidigare redaktör på Journalisten, Helena Giertta, och sedan fick berätta om ”Att hitta”. Egentligen var jag ju alldeles malplacerad där på Grävscenen. ”Att hitta” kan sägas vara mycket, men ett stycke grävande journalistik är den inte. Nu hittade vi saker att prata om ändå förstås. Det var väldigt få i publiken, men ungefär hälften av dem köpte en bok. (Det finns ingen relation mellan publikantal och bokförsäljning nästan, vilket skulle bevisas senare då jag satt i en halvtimme i förlagsmontern för att signera böcker utan att någon enda människa ur den enorma floden av folk stannade till för att köpa en; det kräver ett särskilt psyke för att inte signera böcker vid ett signeringsbord. För mig handlade det mest om att inte börja skratta åt eländet, och att i stället hålla i gång ett samtal med en intresserad och intressant ung man som ville diskutera artificiell intelligens.)

Mässhöjdpunkt: Min syssling Gunilla kom fram och presenterade sig – vi hade aldrig träffats tidigare!
Signeringstavlan. Antal sålda under 30 minuter: noll. 🙂
Fick dela affisch med skicklige Anders Sundelin. Fint sällskap!

Fredagslunchen avåts på ett diskret ställe med en förläggare som har idéer om samarbeten i andra genrer och former än de jag har verkat i hittills, och vad det blir av det vet jag inte, men ett vet jag: så länge Svante Weyler ger ut böcker i traditonell mening så frågar jag honom först.

Efter att ha SOVIT MIDDAG och hängt med mamma och pappa gick jag till releasekalas på Park för Readligion, en boksajt som nu lanseras av Sophia Bendz och Malin Ekman. Josefin var där också, vi var alltid på samma ställe den här mässan kändes det som, och så fick jag prata med Elsa Westerstad om vad det vill säga att vara en människa utan undertext. Så himla roligt med en fellow kallpratsallergiker. Bra snittar fick vi också, och jag fick en Virgin Mary (med för mycket Worcestershiresås) när jag ännu en gång mötte dessa fortfarande ständigt höjda ögonbryn när jag tackar nej till alkohol.

Ni som tror att alkoholnormen har blivit svagare har rätt, men den är inte så svag som ni tror.

Mammas lärarskor. Mamma har alltid grymma skor.

Sent på kvällen åt Sydsvenskan-folket indisk middag och jag blev så varm i hjärtat av att se dem alla samlade, det blir ju sällan för mig numera. Nästa år romandebuterar Patrik Svensson på Albert Bonniers förlag, jag har inte läst något i manuset, men jag lovar er ändå en fantastisk bok, för jag vet vad skribenten är kapabel till och vilken idé det är han nu färdigställer. Rakel Chukri var där förstås, och hon går med lätta steg efter att äntligen ha fått lämna över efter tio år som kulturchef. Vilken enorm insats. Så oerhört säker i allt hon har behövt göra. Mänsklig, krävande, hård och snäll och absolut blixtrande intelligent. Vi är många medarbetare som skulle ta en kula för henne vilken dag som helst, och jag längtar efter att få läsa henne ännu mer i tidningen framöver.

Sent kom vi sedan till festen som alltid ordnas av tidningen Vi, och där träffade jag en mässdebutant: Jan Wifstrand, på strålande humör. ”Jag har haft massor av åsikter om den här mässan, men aldrig varit här”, garvade han. Pernilla Ericson, en av få människor som kan få mig att trivas i högljudda mingliga festmiljöer, var givetvis där. (Påföljande eftermiddag sa hon plötsligt något som bara inte låter sig citeras som fick mig att fullständigt tappa det, sådär som man bara kan göra när man är riktigt trött, och liksom rasar in i okontrollerat skratt.) Och Lina Kalmteg, och Petter Karlsson, och jag vinkade till Pamela Andersson, som en gång talade om sin hjärntumör på Grid, och gjorde det så otroligt bra, vilken glädje att se henne där i full kraft. Petter och jag pratade om redaktionella coverband; själv var han frontman i Expressens legendariska Expresleys, och för egen del har man ju spelat en eller annan basslinga i Sydsvenskans Cover Story genom åren. Sedan drog Jörgen Huitfeldt resolut upp mig ur den soffa jag hade sjunkit ner i, och vi kom iväg från festandet i hygglig tid.

Lördagen inleddes med kramar från hustru och äldsta dotter som gjorde heldagsutflykt till mässan. Jag blir så glad av att se min flicka där, tindrande förtjust i kö för att få en bok signerad av Clara Henry, och liksom full av upptäckarlust.

Jag ledde sedan ett kort samtal om konsumtionskultur med Linda Hörnfeldt och Katarina Graffman innan jag var gäst på Svenska kyrkans ambitiösa scen som heter Se människan. Länk till det samtalet via Youtube finns i föregående blogginlägg på denna sajt. Jag var himla glad över att få vara med där; det betyder ju att någon har hittat de existentiella stråken i ”Att hitta”.

Framåt eftermiddagen hade jag sedan sällskap av Robert Nyberg, Elin Lucassi, Liv Strömquist och Kent Wisti i ett samtal om bilder och satir. Som moderator var det en riktig smörpassning: fyra av de skickligaste bildsatiriker vi har, som inget hellre vill än att prata om sitt jobb och de tekniska och etiska svårigheterna, och detta med kolleger som de sällan får en chans att träffa – det var som att få vara med vid en middag och tjuvlyssna. Kent riktade udden mot sig själv, Liv visade hur svårt det är att hantera att man kan ha sårat någon, Elin var hejdlöst rolig och Robert höll tag i det politiska uppdrag han har givit sig själv på ett sätt som klargjorde hans drivkrafter så tydligt och bra. Helt suveränt av alla fyra.

Sedan lördagskväll och Weyler förlag bjöd till middag. Det blev mest att jag pratade med Helena Granström och Tomas Bannerhed – signe dessa kallpratsallergiker! – och Camilla Prell-Weichl som debuterar till våren med en novellsamling. Men vid bordet satt också Maciej Zaremba och Jón Kalman Stefánsson, inbegripna i livlig diskussion, liksom Svante och Tove och Minna från förlaget, och Kenneth Hermele och Anders Sundelin och Ia Genberg. Så generösa och snälla personer.

Men jag la mig inte förrän vid halv fyra, och det var för att jag först satt i lobbyn på Park med min gamle vän Niklas Darke, så oerhört mycket människa i alla lägen, och sedan hustlade mig upp till Patrik Lundbergs partaj. Det var himla fint att få vara med. Jag kände mig äldst, men det var roligt ändå.

Det var en rolig mässa den här gången. Så härligt nazistfritt. Godare humör. Och det är ett fantastiskt bokår, så många spännande och bra böcker det ges ut på svenska just nu! På hemvägen passerade jag en liten butik på Södra Vägen som verkar ha öppet dygnet runt. De säljer mackor, stora omoderna smörgåsar med köttbullar och rödbetssallad och falukorv och stekt ägg och sådant. Jag åt något i storleksordningen amerikansk fotboll och drack en persikosmakande iste, för varför inte liksom.

Sedan var det fullt sjå att få ordning på min alkoholfria bakfylla i morse för att baxa igenom den sista programpunkten, ett seminarium om vad som lite slarvigt paketerats som ”förortslitteratur”. Men Behrang Behdjou och Melody Farshin och Nancy Herz och hennes två medförfattare har skrivit böcker som förtjänas att läsas självständigt och i sin egen rätt.

Jag är optimist. Om fem år kommer ingen att sätta ihop ett seminarium på det här sättet. ”Vi kunde ha kallat det ett seminarium om kärlek i stället, då hade det kommit dubbelt så mycket folk”, sa Behrang Behdjou efteråt, och alldeles rätt har han i det.

Nu blåser Meghan Krauss i Maragold öronen rena på mig, tåget passerar Halmstad, och i morgon har jag en ledig dag, en enda. Sedan är det oktober och Göteborg, Lerum, Köpenhamn, Malmö, Lund och Stockholm. Och sedan är det mera Stockholm, Linköping, Lund och Helsingfors vad det verkar, och Stockholm och Oslo och Stockholm och Buenos Aires och Sao Paulo och Stockholm. Och Helsingborg.

Men det tar vi då.

2 kommentarer till Bokmässan 2018 – en dagbok som ni gott kan strunta i att läsa

  1. Missade dig på söndag. Men köpte din bok som jag slukläste (en mumsbit efter Mobergbiografin).

  2. Ja, det bör ha gått fortare! Tack för att du köpte och läste, det gör mig glad att höra.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.