DN, we’ve got a problem. Tittar jag på DN:s förstasida i dag är den utomordentligt skicklige reportern Kristoffer Örstadius dagens viktigaste person. Läser jag vidare i tidningen ser jag att inte mindre än två DN-medarbetare har fått fina och kristallklart välförtjänta priser. Detta omskrivs givetvis rejält.
Mitt flöde är för övrigt och som vanligt fullt av DN-medarbetare som länkar till olika artiklar i DN med orden ”oj, så bra och viktigt i DN” alternativt ”DN är bäst på att vinna Årets bild” eller förstås ”DN är bäst på att vinna På spåret”.
DN har sannolikt aldrig varit bättre än nu. Men branschen är pressad. Vi har näst intill ett ettidningssamhälle om jag får vara lite spetsig. Det gör DN, och den journalistik som fortfarande görs på andra håll, otäckt sårbar.
Hur då?
Jo, och till sist kommer en sorts huvudpoäng: När en tidning så hårt lyfter fram medarbetare som är ”vanliga” skickliga reportrar, så är det den reportern, snarare än det redaktionella kollektivet, som kan utsättas för politiska misstänkliggöranden.
Det är absolut livsfarligt.
Och det har börjat ske i stor skala, som det tycks utan eftertanke. Den omdömesgille Erik Helmerson refererade på ledarplats inte till en nyhet i DN häromdagen, utan i stället till en nyhet publicerad av reporter X och reporter Y, med namn. Hela tiden detta. Varpå knasdebattörer kan avfärda enskilda reportrars avslöjanden av något slags politiska skäl, påhittade skäl eller inte, det spelar ingen roll. Man lämnar en blotta för angrepp mot enskilda, snarare än angrepp mot institutionen.
Syftet bakom den här trenden är förstås gott. Det är klart att duktiga kolleger ska lyftas fram och marknadsföras. Men nu har det alldeles slagit över.
För övrigt skulle jag vilja rekommendera DN:s systematiska granskning av politiska sakfrågor som inleds i dag.
