När man vet direkt

När jag har skrivit klart en text och lämnar den till en redaktör brukar jag försöka vara ärlig. Jag säger om den känns bra eller dålig, om den behöver puts eller om den är klar, om den är värd en puff eller inte.

Det betyder givetvis inte att jag alltid har rätt.

På något sätt – vilket är gränslöst irriterande – tycks det nämligen vara omöjligt att göra en helt säker bedömning av en text innan den är publicerad. Papper krävs inte, det kan räcka med webb. Men ut måste den. Varför det är så kan man fundera en del över.

Men med den här texten (som tillkom i ett intensivt skrivflöde på kort tid, följt av lång och petig redigering) var det ett solklart fall. Jag är stolt över den, och det vore roligt om du som läser här också ville läsa den.

***

Och i sanningens och balansens namn ska det väl därför sägas att den här intervjun med illustratören Eva Eriksson, som inleder en serie intervjuer med barnbokspersonligheter som jag gör under våren, inte riktigt blev så bra som jag hade hoppats. Det där riktiga flytet i samtalet saknas.