Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Den 17 oktober 2008

Aldrig tidigare har jag vaknat en begravningsdag med känslan att jag ser fram emot den.

Så är det också första gången jag får begrava i rätt ordning. Det är ju bara det vi begär när vi lägger livsgärningar på att forska på medicin och åldrande, filosofi och teologi:

Den som är född först ska också dö först.

Walter, min farfar, var född 1912 och hann fylla 96 år. Han mindes Versaillesfreden. Han mindes när Sverige demokratiserades 1921, och han för första gången fick gå med sin mor och rösta.

Vi har lämnat barnen hos Marcus, som själv har två. Det blir dagis hos honom hela dagen, och han reder givetvis upp det. Han reder alltid upp det. Jag försöker fundera på om jag har sett honom stressad under tjugo års vänskap och kan inte komma på ett enda tillfälle. Inte då han skulle hämta Sara för första dejten, inte då han skulle fria till henne, inte då han skulle gifta sig med henne. Inte när han skulle spela med A-laget första gången, inte när han skulle mönstra. Nervös kanske, någon gång, men inte stressad.

***

På kyrkbacken i Grolanda träffas vi, hela den stora familj som börjar med Walter och Greta. Tre barn med respektive, åtta barnbarn med respektive, och så ett av de tre barnbarnsbarnen, min systerson Hjalmar, som denna dag är tre månader gammal och sover i sin pappas sele. Hjalmar har ett extremt ovanligt andranamn, ett namn som också bars av farfars storebror som utvandrade till USA när farfar bara var två år gammal. Det är nu bara två levande svenskar som heter så, det har jag sett i folkbokföringen, och detta är min systers hälsning bakåt i släktleden. Så det är fint att den lille är med, jag tänker särskilt på det när vi ute vid den öppna graven sjunger ”Härlig är jorden”, med raderna om tidevarv och släkten som kommer och försvinner.

Men det är ännu en timme dit när vi ses. Pappa kommer gående med en vit slips i handen. ”Jag tycker du ska ha den, alla de närmaste har vit”, säger han, och jag kränger av mig min svarta.

”Var hittade du den?” undrar jag.

”Den fanns ute på Johannelund. Den var farfars.”

Det är ingen högkvalitativ slips. Tyget är tunt som en näsduk. Men knuten är snygg och jag drar den försiktigt runt huvudet. Funderar på hur många gånger farfar haft den på sig, just här där jag står nu. Det är en fin dag att ärva den. Min kusin Axel är nitton år och yngst av barnbarnen. Han har också arvegods på sig: farfars stora svarta skor.

Vi är sex som om en stund ska bära ut farfar och sänka ner honom i jorden. Begravningsentreprenören visar oss in i kyrkan och fram till kistan. Instruerar. Först bugar ni så här, sedan lyfter ni där, och så går ni fram hit innan ni höjer, nej inte axelhöjd, midjehöjd ska det vara, och jag vill ha er pojkar längst bak, för huvudänden ska helst vara lite högre på vägen ut. Jag frågar en extra gång. Det är inte en dag för handhavandefel och jag är tyvärr överrepresenterad i handhavandefelsstatistiken.

***

Så börjar ceremonin på slaget elva. Vi sitter på första bänk, för min pappa var äldste sonen. Farmor är där också i sin rullstol. Hon är lugn, men förstår inte vad som händer. Hon är sedan flera år mycket dement, men kan prata och skoja en del med oss ändå.

Det är när jag börjar läsa på de stora vita banden med sista hälsningar som jag börjar gråta rätt mycket. Ett farväl från farmor på kistan, jag minns hur kära de var, att de kramades och pussades in i det sista. Sorgen över att en så obrottslig samhörighet måste få ett slut.

Det finns hälsningar och blommor från vänner och avlägsna släktingar, från centerpartiet och häradsallmänningen (jag vet inte riktigt säkert vad en häradsallmänning är) och från idrottsföreningen och från den kyrkliga samfälligheten.

Farfar var en samhällsbyggare. Han var ordförande i kommunfullmäktige i nära trettio år, och hade många tiotals andra uppdrag. Det ska senare pratas en del om detta på minnesstunden.

Min kusin Mia sjunger två sånger, utan ackompanjemang. Det är rutinerat: hon inser att rösten riskerar att svika, och att det är bättre att styra helt själv för att kunna ta de pauser hon behöver. Hon reder upp det, även när rösten viker ett par gånger, och det är något alldeles otroligt fint gjort. Det är det första pappa säger efteråt, ”Mia var suverän”.

Av jord är du kommen, säger prästen, och för en gångs skull är det verkligen jord som hälls på kistan. Det brukar ofta vara sand annars, men detta är jord, riktig jord.

Begravningsentreprenören kallar på oss som ska bära, och vi ställer upp längst bak i kyrkan för att kunna gå fram till kistan i procession. Vi kliver upp och ställer oss vid kistan. Bugar, fattar tag och bär. Farfar väger kanske 80 kilo, och den vackra ekkistan säkert 50. Det är förvånansvärt tungt. Längst bak, vid huvudänden, bär jag och min kusin Carl. Vi är jämnlånga och det känns bra att det är honom jag bär med. Jag har sett honom vika ihop får som inte vill bli klippta. Han är mycket stark.

Pappa och hans bror bär längst fram, och i mitten går min faster och min kusin Frida.

Begravningsgästerna går med oss. Det blir trångt i porten på väg ut, jag får vinkla upp axeln för att inte stöta emot. Promenaden är sedan kort; gravplatsen ligger precis utanför kyrkan. Farmor och farfar köpte den redan 1953, när deras treåriga dotter blev sjuk och dog i en hjärnhinneinflammation som en antibiotikakur enkelt hade botat i dag.

Det säger något om deras tid – för vilka 40-åringar skulle i dag köpa gravplats åt sig själva när de begraver ett barn? Men så var det då. De visste att de skulle stanna kvar.

Någon sten fick Helena inte. Det blir först nu som ”Dottern Helena” får sitt lilla monument, på stenen hon ska dela med sina föräldrar. Helena var tre år och tre månader gammal. Det är mer eller mindre på dagen vad min äldsta dotter är och det är när jag tänker det, just då vi går ut, som marken verkligen tycks försvinna under fötterna på mig.

***

Framme vid graven ligger tre långa kraftiga gröna band på marken. Vi sänker ner kistan över dessa band, och lyfter sedan kistan genom att hålla i banden. Jag och Carl går först fram och ut över den öppna graven, på var sin sida. Den är djup, jag skulle gissa minst två och en halv meter, och pedantiskt grävd. Kanterna är precis jämna. Jag har valt mina näst finaste svarta skor; de finaste är lite hala.

Men allt går bra. Vi firar lugnt och varsamt ner kistan. Den håller sig horisontell utan att vi behöver kommunicera. Förr var det viktigt att huvudänden var österut: man sa att frälsaren skulle komma från väster, och då de döda uppstod skulle han bara ta med dem som hade ansiktet vänt emot honom. Därför begravde man förr brottslingar – och sådana som hade tagit livet av sig – med huvudet åt andra hållet. De hade ju förverkat sin rätt till evigt liv.

Vi sjunger och kastar ner handblommor. Hjalmar har vaknat till lite där han hänger i babybjörnen och smaskar på en rosa napp. Min syster och jag kramas, min syster som förmodligen är den enda människa i världen som jag har en fungerande ordlös kommunikation med när det behövs. Jag dröjer mig kvar vid graven sist av alla. Jag har aldrig bråttom iväg från begravningar, och jag har svårt för det sista avskedet. Det känns som om det skulle bli kallt för farfar, att bara lämna honom där när vi andra åker och ska ha minnesstund på den gård där han bodde i sjuttio år.

Det är min första begravning med gravsättning. Jag tycker om det. Jag tycker om ceremonin. Att kremera en gammal bonde – när alternativet att jord åter varda finns – hade varit alldeles fel. Jag ska också kistbegravas, och på min begravning ska ”Så länge skutan kan gå” spelas. Jag spelar den på minnesstunden sedan. Min farbror har vid ankomst till gården gått raka vägen till flaggstången och hissat flaggan i topp, precis som man ska efter begravningen. Han håller sedan det första talet, och ger exposén över farfars fullödiga liv. Han berättade hur de hade varit ute och plockat blåbär i Hökensås, med farfars blåbärskarta, där de bästa ställena var inringade. ”Du kan ta den nu”, sa farfar på hemvägen, säker på att det nu för hans del var färdigplockat. Och berättelsen om det sista besöket hos dem i Falkenberg för några år sedan. Hur farfar hade sagt ”jag vill se havet en gång till”, gått ner med rullatorn, tittat och så sagt ”då kan vi åka hem”.

Farmor trivs. Hon tror att pappa är Walter.

Det är så roligt att träffa alla. Mina fina och smarta och snälla och roliga kusiner. Axel säger att han har berättat för kompisar om Walter, men att de inte riktigt fattade vidden av honom förrän de fick träffa honom. Vi äter och pratar och berättar om saker ur släkthistorien. Om farfars sällsynta lakoniska oneliners. Min favorit är förmodligen den som pappa återberättar, om hur farmor en gång hade ropat in sin egen duk för 800 kronor på syföreningens auktion. Det var ju för den goda saken, och hon ville ogärna skiljas från just den här duken som hon ansåg särskilt lyckad. Farfar skrockade:

”Jo, men det var ju rena fyndet. Samma duk kostade elvahundra förra året!”

***

Vi är trötta på kvällen, men glada över hur vi har haft det. Det är en dag som inte lämnar något i övrigt att önska, säger vi, utom kanske evigt liv till människor.

8 Kommentarer

  1. Per W den 21 oktober, 2008 kl 08:23

    Amen.

    Allt Gott!



  2. Patrik den 21 oktober, 2008 kl 10:58

    Tårarna kommer varje gång. Glädje och sorg är nära grannar.

    Blir nästa bok en släktkrönika?



  3. Andreas Ekström den 21 oktober, 2008 kl 12:25

    Jag vet inte. Jag tycker allra bäst om att skriva om de gamla, så är det verkligen. Men hur gör man det relevant för många? Blir personer som aldrig har träffat mig eller någon av de omnämnda alls berörda? Ska man skriva en dokumentär eller en roman?

    Jag har verkligen ingen aning. Men i det här fallet… ja, den här texten var bara en dagboksanteckning, för min egen skull.



  4. Johan den 21 oktober, 2008 kl 12:33

    Fantastisk berättelse och fantastiskt skrivet, som vanligt!



  5. Gl@d den 21 oktober, 2008 kl 02:37

    Jag kan bara instämma i vad Johan skrev.

    Jag var och begravde min hustrus morfar på Island i början av månaden, där samlas först den närmsta familjen till en egen cermoni, med öppen kista. Där får man verkligen chansen att säga farväl. Alla går fram och ömsom kyssar ömsom klappar den döde och som ett sista farväl gör man korstecknet över kistan.

    Sedan var det dags för den ”offentliga” cermonin, där alla är välkomna, dock med stängd kista.

    Ta hand om dig, Andreas,och tack än en gång för att du delar med dig.



  6. Andreas Ekström den 21 oktober, 2008 kl 03:17

    Jag visste inte att Island hade den traditionen! Öppen kista är ju helt borta bland etniska svenskar i dag.

    Jag såg min morfar då han just hade dött, bara ett par timmar efteråt, och det var jättebra. Fridfullt, i hans egen säng. Men tanken på att åka till ett bårhus och öppna en kista för att säga farväl känns mycket svårare.

    Farfar såg jag inte; jag var ju på hans födelsedag en vecka innan han dog, och visste tämligen väl att det var sista gången vi sågs.



  7. Gl@d den 21 oktober, 2008 kl 04:44

    Cermonin genomförs i ett eget rum i kyrkan så man slipper bårhuset. Det är otroligt stämningsfullt med präst och psalmer. Jag hade tyckt det varit bra vid mina morföräldrars begravningar.



  8. […] någon i din närhet? Ja, min farfar, vilket ju inte är någon nyhet för er som regelbundet läser här. Dessutom min kollega Peter […]



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.