Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Det är det varma krispiga sockret som är grejen

Vi har varit i Bryssel några dagar. Kanske sista gången som gäster i ett hem där, eftersom min svärfar flyttar hem efter ordförandeskapet. Under de år som han har varit stationerad där har vi alltså haft skäl att upptäcka denna fantastiska stad, så illa förtalad av så många.

Det finns mycket att tycka om, en gata här, en charkdisk där, en fontän, de överallt nygräddade våfflorna, och så den ständiga källan till underhållning och konversation: Den fantastiska flamländskan, lika förtalad som själva staden, nästan omöjlig att förstå när man hör den, nästan omöjlig att missförstå när man läser den. På GB, mataffären i kvarteren mellan Brand Whitlock och Terveuren, står ett anslag med en hälsning till kunderna som adresseras ”Beste Klanten”. Man fattar, och får känna sig smart och ha roligt på en och samma gång.

***

Ni som känner mig eller åtminstone har läst mycket av sådant jag har skrivit vet att jag som tolvåring förlorade min bästa kompis i en bilolycka. Ni vet också hur mycket jag präglades av den händelsen.

En natt i Bryssel drömde jag om honom, kontrafaktiskt. Att han inte hade dött, per definition, utan bara på något annat sätt utträtt ur mitt liv. Att jag bara inte hade träffat honom sedan hösten då vi började sexan. Att det faktiskt var möjligt att ringa honom, en kanske lätt knubbig och aningen nördig kille med blixtrande intelligens som ”jobbar med datorer”. Bara att kolla upp hur många med hans namn som finns på Eniro och börja ringa tills jag kommer rätt, föreslå en fika eller en middag, se om det finns något att hitta tillbaka till nu när vi är vuxna. Jag fick en skymt av hur han skulle se ut nu också, där i drömmen. Han stod och bläddrade i en back med gamla lp-skivor tror jag, med kort täckjacka, mörkare hår än då, och med röd keps.

Så har jag aldrig drömt om honom förut.

Jag skulle säga att den direkta orsaken var Juli Zehs senaste bok, ”Fritt fall”, som hanterar sådana saker. Möjligheten till kontrafaktiska alternativ, och inte bara alternativ, utan uttömda möjligheter åt alla håll. Jag kan inte förklara det här – det var knappt att Juli Zeh kunde det, fastän hon hittade på det – men jag kan i alla fall säga: Det var en fantastisk roman, och om den ordnade Brysseldrömmen åt mig är jag den tack skyldig, även om jag blev ledsen när jag vaknade.

2 Kommentarer

  1. Åsa den 4 juni, 2009 kl 10:03

    Hej Andreas,

    Jag är en trogen läsare som aldrig brukar kommentera, men eftersom detta inlägg nästan känns som om du skrivit enkom för mig, känner jag mig manad att skriva en liten kommentar! Först av allt, tack för en mycket välskriven och intressant blogg. Jag har upptäckt en del nytt tack var dig! Själv bor jag i Bryssel och handlar ibland på GB’t du beskrev. Ja, flamländskan (nederländskan) är ett mycket roligt språk som inte är så svårt att förstå – eller lära sig – om man har svenska som modersmål. Ditt fina och sorgliga inlägg om när du förlorade din bästa vän var anledningen till att jag började följa din dåvarande blogg. Har varit med om något lite liknande. Dessutom drömde jag också kontrafaktiskt en gång efter dödsfallet (vaknade dock med följande vrål på läpparna ”Legat svårt sjuk på ett hotell säger du, varför har du inte hört av dig, fattar du hur ledsna vi har varit?”). Behöver jag tillägga att jag har funderat på att köpa Juli Zehs senaste bok? 😉 Har dock tvekat lite eftersom jag fortfarande inte bestämt mig för vad jag egentligen tyckte om hennes första, bitvis ganska obehagliga, bok. Har du läst den?



  2. Andreas Ekström den 5 juni, 2009 kl 05:35

    Hej! Vad roligt med en läsare som liksom ”tar gestalt” som du gör genom att höra av dig så här… Önskar att fler tysta läsare gjorde det!

    Vad det gäller Juli Zeh: Nej, jag har bara läst den senaste, och det inför intervju med henne på tisdag. Jag kommer nog inte att hinna läsa något ytterligare av henne innan jag träffar henne.

    Men det var teknisk romanuppvisning, kan man säga, med enormt skickligt handhavande. Boken kräver koncentration. Den är otäck, men man minns den inte för sitt mörker, utan för sitt ljus. Läs!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.