Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Jerry Seinfeld var till exempel inte där

Man kan säga en massa saker om Seinfeld/Gates-reklamen, men en replik är i alla fall av högsta Seinfeld-klass:

”I’ve got so many cars I get stuck in my own traffic.”

Han samlar på Porschar. 47 stycken, tror jag han har.

***

Majoriteten av mänskligheten var någon annanstans än i Lund i går kväll, så jag tar och publicerar det jag sa (plus minus ett och annat) på kulturnatten i ett talarmaraton på ett antikvariat som höll öppet för sista gången:

Välkomna till Olins antikvariat denna kväll. Den sista kvällen. Den sista kvällen för den sista branschen. Jag ska strax berätta vad jag menar med det. Men först: mitt namn är Andreas Ekström. Jag är kulturjournalist på Sydsvenskan, och gör min första arbetsdag på måndag efter åtta långa härliga månader som pappaledig.

Det första jag ska göra tillbaka på jobbet? Det är bokrelaterat. Förstås. Det är nästan alltid det. Förberedelser för Bokmässan i Göteborg.

Den är stor, den där bokmässan, och den är ett tecken på att bokbranschen verkligen lever och har hälsan. Så varför kallar jag bokbranschen för den sista branschen?

Därför att bokbranschen ligger sist i den förändringskedja som den digitala revolutionen har skapat åt oss. Musikbranschen och filmbranschen och mjukvarubranschen har redan fått känna på vad det vill säga när upphovsrätten tanklöst luckras upp.

Människor bryter mot en lag för att det är så lätt att göra det. För att gratis på det hela taget är gott. Inte för att de i egentlig mening är motståndare till vårt historiska system av mikrobetalningar för resultatet av en kreativ arbetsinsats. Den solidariska modell som innebär att vi alla betalar några kronor för det kreativa arbete som en upphovsman har lagt ner.

Och nu, efter tio år av nedladdad musik och tjugo år av piratkopierade dataprogram, har tiden kommit till bokbranschen. Fast företrädarna för denna bransch, särskilt då på förlagen – de vill inte tro det. De vill helst inte förhålla sig alls. Ingen vill väl läsa en sjuhundrasidig roman på en datorskärm.

Jaså?

Jag gjorde det. När jag skulle intervjua den danske författaren Carsten Jensen i vintras. Förlaget var inte klara med hans praktverk ”Vi, de drunknade”, och sa halvt på skämt: ”Men vi kan ju mejla den som pdf.”

”Ja tack”, sa jag. 731 sidor. Jag öppnade filen, ökade storleken lite – och satte i gång.

Inte en enda gång saknade jag att hålla i papper.

Inte en enda gång fick jag ont i ögonen.

Inte en enda gång tyckte jag att det var svårt att läsa.

Inte en enda gång besvärades jag av min lätta laptop på köksbordet, i knäet på bussen, på en kudde i sängen – och när boken senare blev färdig vägde jag den. Den väger mer än min dator.

Vad det gäller universitetslitteratur är den webbaserade organiserade och storskaliga piratkopieringen redan ett faktum, med den konsekvensen att redan uselt betalda författare tjänar ännu mindre. Det är bara naivt att tänka sig att inte samma utveckling kommer till romaner, seriealbum, kartböcker, biografier och lyrik. Internet, som jag älskar, gör hela skillnaden. Men vi har kommit dithän att en del värden som vi tidigare gemensamt har enats om har blivit omoderna. Ansvaret har blivit kollektivt – men ansvarsutkrävandet har inte följt med. Det är i själva verket helt borttaget.

Därför handlar bokbranschens framtid om omoderna grejer: ansvar, etik och upphovsrätt. Om hur vi som enskilda läsare vill förhålla oss till författare och författarskap. I hur stor utsträckning vi vill bli inte köpande kunder, utan snarare läsande mecenater, som i mån av plånbok och lust betalar en slant för att vi njuter frukterna av någon annans arbete – och alltså inte för att vi måste, för att lagen är sådan. Utan för att vi vill.

Det landar i en stor och storslagen fråga om varje människas eget ansvar för kulturens värden. Omodernt, eller hur?

Jag vågar inte vara helt optimistisk. Men jag uppmanar er alla, det lilla fåtal som lyssnar på mig här och nu, att inte ta emot bokgåvor från Olins antikvariat här i kväll. Även om Pierre och gänget ger bort sina böcker. Betala en femma eller en tia för varje bok ni tar. Inled ert nya liv som litteraturens mecenater. Det kan, det kan, vara en början på något nytt.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.