Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Detta Lund

Försöker dra i gång en hashtag på Twitter med namnet #dettalund där jag vill se Lundaspecifika spaningar samlade, av den här typen.

”Detta Lund” var krönikevinjett för Jan Mårtensson, förr i tiden krönikör och Lundachef på Sydsvenskan. Han var en fin stilist, men också på ett kanske lite halvproblematiskt sätt en portalfigur för en Lundaanda som ogärna diskuterade samhällsfrågor som kunde bränna till, och hellre pratade om mys, trevlighet och ett slags införståddhetens kultur som nog kunde vara väldigt exkluderande.

Nu kan kanske ”Detta Lund” vara ett retsamt men kärleksfullt sätt att identifiera de små särdrag som gör den här halvan av underbara Malmö-Lund till en rolig plats att vara på. Ni borde förresten alla twittra.

4 Kommentarer

  1. Peter den 18 augusti, 2011 kl 06:53

    Fast nuförtiden har ju det fryntliga myset och duckandet för alla andra diskussioner än dem man själv bestämt vinkeln på flyttat in på kultursidorna och i intervjuer med kändisar i stället. Folk som Mona Masri, Johan Hilton, Anders Mildner och Per Bjurman är ohyggligt interna och nästan lika låsta på sina egna vinklingar, och sitt behov av att generera beundran för det de skriver om, som gamle Frank Baude.



  2. Andreas Ekström den 18 augusti, 2011 kl 07:49

    Tycker du det alltså? Jag är kanske färgad av att jag känner Mona och Anders och är lite bekant med Johan, och gillar dem alla både som personer och skribenter, så jag kan inte riktigt hålla med dig där.

    Sedan finns det ibland ett problem – särskilt vanligt bland musikkritiker – att bli extremt mycket en skribent för andra skribenter. Det var ett ännu större problem på den tiden då tillgänglighet var en central fråga för musikkonsumenter. Varje gång jag såg något om nån förhandstejp på ”Bäst just nu”-listor i en bred tidning blev jag tokförbannad. Det är inte så man skriver för alla läsare…



  3. Peter den 18 augusti, 2011 kl 11:00

    Man kan vara intern på olika sätt. Hilton, Masri och många andra krönikörer av den sorten vänder sig uteslutande till dem som hör hemma i samma subkultur (och ofta i samma ålder eller litet yngre) och jobbar hårt på att få dem att känna sig speciella och uppleva en slags varm du-å-jag-känsla med krönikören, det är ungefär som ett ”idolskap light”. Utgångspunkter som (litet renrakat uttryckt) att ”förmågan att dansa på ett visst sätt är en moralisk kvalitet”, ”vissa slags sex är ett politiskt statement” eller ”riktig soul ska helst göras av svarta och folk som inte gillar modern r’n’b är i grunden rasister” finns med i bilden på ett tydligt sätt men förs inte fram via några riktiga argument, de förutsätts bara vara sanna i sig, som axiom, eller skjuts in via någon halvbiografisk trudelutt som inte ger någon grund alls för satsen om man tittar litet närmare. Jag tycker inte att den typen av intern, exkluderande samhörighet är så olik det du menar att Jan Mårtensson höll på med, däremot är den idag mera aggressiv och drar skarpare gränser mellan dem som antas ha rätt och de som inte anses värda att få tala.

    Artiklarna om Bo01 för någon vecka sedan var som jag ser det löjligt målgruppsinriktade och det är ingen tvekan om att många malmöbor kände dem som ett slag i ansiktet. Per Svensson är naturligtvis fri att tycka att det är viktigt att det byggs häftiga och dyra bostäder mot havet i Malmö och att då får man bjussa litet, men när han bara viftar undan det faktum att utställningen gick många miljoner skattekronor över budget (fact: Malmö stad har levt på glädjekalkyler och springnotor ända sen 80-talet) och blottade en inbiten kompiskultur i Malmös ledande skikt så blir det nästan löjligt. Och alla inser att någon öppen och ingående debatt om dessa frågor kommer Sydsvenskan förvisso inte att släppa fram. För 20 år sedan hade man förmodligen gjort det, men idag ses inte den sortens debatt som en del av kultursidans, eller tidningens, uppdrag.



  4. Andreas Ekström den 19 augusti, 2011 kl 07:14

    Det är en fråga om hur man läser, gissar jag.

    Men om Bo01? Skulle ”många” Malmöbor känna några sidor text som reflekterar över Bo01:s plats i våra medvetanden som ”ett slag i ansiktet”? Du överdriver.

    Och när vi ändå talar om byggnader: Jag tror att taket är högre än du minns – så otroligt många artiklar som Sydsvenskan har skrivit under tio år som stenhårt ifrågasätter och granskar hela det projektet och dess ansvariga! Tidningen har till och med blivit PO-anmäld för någon del av det, för att en granskad person tyckte att tidningen gick för hårt fram. Att tidningen inte skulle ”släppa fram” en debatt om sådant är nonsens, och eftersom vi talar om en tioårsperiod som ju ligger bakom oss kan vi enkelt gå till arkiven – allt finns där. Om det är något konkret, enskilt som du inte tycker har blivit tillräckligt belyst, så föreslår jag att du tar kontakt med ansvariga redaktörer och påpekar det, alternativt själv formulerar det och skickar in det till lämplig redaktion!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.