Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Drömmen om den nya tidningen, del 3

De senaste dagarna har jag skrivit några inlägg här om hur man skulle kunna göra om tidningar och mediehus, i akt och mening att förbättra tydlighet och pedagogik och på så vis också öka trovärdigheten hos och relationsstyrkan till läsekretsen. Läs gärna de inläggen också, ettan finns här och tvåan finns här.

Nu: del tre.

Ett centralt värde för en tidning är att den har en redaktion. Det kan låta som världens mest banala konstaterande, men det är det inte. Vad jag menar med detta är att en redaktion är större, starkare och mer pålitlig än summan av de enskilda medarbetarna. En redaktion lär sig kollektivt vilken sorts ton som är rätt, vilken sorts anslag som passar för just den egna tidningen. Vilken dialekt den ska prata, om man så vill. I en tid då stora delar av den journalistiska produktionen läggs ut på externa produktionsbolag och ensamarbetande frilansar går det här värdet lätt förlorat. Tonträffen blir lättare fel. Kontrollmekanismerna blir färre. Detta undviker man genom att bibehålla en stark egen redaktion, med stark egen journalistisk produktion.

Men det stannar inte där.

Ordet jag far efter är, ytterst, inte redaktion – utan institution. Min kollega Östen Rosvall, nu redaktör för våra familjesidor, med lång erfarenhet från en rad olika uppgifter på Sydsvenskan, brukar poängtera detta:

Vad är det vi förlorar när vi inte längre producerar ett stort dagligt kalendarium?

Vad går förlorat när vi lägger ut hantering och drift av vårt enormt rika bildarkiv på ett externt bolag?

Vad händer när vi inte längre vistas i samma byggnad som vårt sedan 1800-talet intakta klipparkiv?

Vad är det vi tappar när vi inte längre gör utskick till alla som fyller jämnt i hela vårt upptagningsområde, och frågar om de vill komma ifråga för ett kort födelsedagsporträtt?

Vad händer när vi inte längre har ett besökscentrum, eller ett litet tidningsmuseum, eller en organiserad prao-mottagning?

Svaret på dessa frågor är identiskt:

Vi upphör att vara en institution.

Vi är fortfarande ett medieföretag, en tidning, en sajt, en redaktion. Men historiskt har det lokalt och regionalt förankrade mediehuset stått för något annat, något ytterligare. Det har varit en institution, en plats att återvända till för forskning om ortens historia, en plats att samlas kring i civilsamhället.

Eftersom alla de saker som jag listar här ovan kostar pengar att upprätthålla, och eftersom pengar är en bristvara i branschen, så lyder således utmaningen som följer:

Hur kan de stora mediehusen skapa en ny och relevant institutionsstatus i samhället? Vilka värden – bortom varor och tjänster – bör vi i så fall lägga särskild kraft på att skapa?

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.