Duktiga flickor och duktiga pojkar

Den här veckan verkar det som om många tidningsläsare har läst Therese Bohmans text i Expressen om fenomenet ”duktiga flickor”, som även Alice Teodorescu har uppmärksammat i GP.

Den berör mig med.

Jag har haft en massa sådana där tankar också, särskilt när jag var yngre. Men någon direkt klassresa kan man inte påstå att jag har gjort på grund av flitigt studerande eller allmän skolduktighet – utom på en enda punkt, och den ter sig i sammanhanget närmast löjlig. Ändå har jag stor nytta av den erfarenheten. Jag ska återkomma till det.

***

Mamma och pappa var lärare. Pappa gjorde sedermera en tjänstemannakarriär. De är förstagenerationsakademiker, läsning och bildning är självklart för dem och därmed för min syster och mig. Jag har aldrig saknat något, inte själsligt och inte lekamligt. Jag har inga erfarenheter som barn av att min familj skulle ha haft det liksom lyxigt eller rikt, men heller aldrig någonsin knapert på något som helst sätt. Jag har aldrig känt någon oro för min eller någon annan familjemedlems försörjning, inte ens under 500-procentig ränta behövt ställa frågan ”undrar om mamma och pappa har råd att behålla huset?”. Absolut inte. Mina föräldrar levde ekonomiskt i vardagen, och lärde oss barn att göra det också. Vi åkte ofta till Kanarieöarna på vintern och ut i Europa med bil på sommaren. Jag uppfattade det som att vi hade det bättre än de flesta, och kände intutitivt att det fanns stöd och skyddsnät vart jag än tittade.

Mina skolbetyg har aldrig spelat någon som helst roll för någonting alls – utom för mig personligen, och mina föräldrar. De var en sorts värdemätare för oss, men jag har inte fått mina jobb med hjälp av dem, inte kommit in på mina utbildningar på det viset heller. Jag gick den långa vägen in i yrket, med helger och kvällar på små lokala tidningar, och jag skrev ett högskoleprov som hade tagit mig in på vilken utbildning jag ville. Men jag pluggade i perioder väldigt hårt, särskilt med egna projektarbeten, särskilt i ämnen som jag redan var duktig på. Jag kände i perioder en stark plikt och en stor glädje i det arbetet.

Jag ville visa dem.

Vilka då? Visa vad?

Ingen aning. Jag var väl typ bäst i klassen redan från början. I kombination med min kantiga barnapersonlighet, mitt platskrävande sätt, mitt ständiga pratkvarneri, blev det en utmaning för lärarna ibland. För klasskompisarna också. Det blev väldigt viktigt för en del av dem att betona att jag inte var så bra på idrott och träslöjd. Jag förstod varför, och tog pikarna med visst jämnmod. Jag vägrade att plugga in diktamen och veckans ord i förväg, sådant tog jag på volley och missade nästan aldrig. En gång i fyran hade vi en vikarie som verkligen triumferade, blev på djupet glad, när jag inte kunde stava till ”ryssja”.

”Det hade du kunnat om du hade läst på”, sa hon.

”Visst, men då har jag ju lärt mig det nu då”, sa jag.

***

Jag har nog inte så mycket gemensamt med Therese Bohman och Alice Teodorescu, mer än detta: jag har också varit ett ”duktigt” barn, som har arbetat hårt, och har fått njuta både söta frukter och socialt bistra konsekvenser av det. Jag har fått rätt mycket skit – ibland godmodigt paketerat, ibland inte – för att jag är bra på saker. Jag hade för bra provresultat, kunde för många konstiga ord.

Skriver för många artiklar.

***

Men jag har en erfarenhet, ett exempel, av att ha gjort något helt utan mina föräldrars kunskapsstöd. Det här är ett löjligt exempel, jag inser det, eftersom det handlar om något som inte har avgörande vikt, nämligen musik.

Jag är född med ett otroligt bra gehör. Inte helt absolut, men nästan. Ta en ton och jag kan oftast tala om för dig vilken ton det är. Jag är bra på att lyssna på musik och förstå hur den är strukturerad, jag har en förmåga att se den liksom ovanifrån, och kan med en metodik som jag själv inte alls förstår leta mig fram till harmoniseringar och ackordanalyser bara genom att lyssna.

Jag är däremot en synnerligen medioker musikant.

Som sexåring började jag spela piano för en snäll lärare som hette Wallin i efternamn. Han var ganska tjock och väldigt snäll och glad. Han hade ett fickur fastsatt i västfickan med en länk. Vi spelade i en liten grupp, fem ungar och en gammal dam i en nybörjargrupp. Vi hade hörlurar och var sitt Wurlitzerpiano. Jag gjorde inga särskilda framsteg. Och så fortsatte det i sex-sju år. Olika lärare, spel efter noter, läxa hit och läxa dit. Mitt tålamod att öva var begränsat. Det gick inte särskilt lätt.

Och – jag kunde inte be mamma eller pappa om hjälp. Ingen av dem har någon starkt utvecklad egen musikalitet, ingen träning i att spela instrument eller läsa noter.

Inte förrän jag började spela gitarr som fjortonåring begrep jag att jag hade ett gehör som jag kunde ha nytta av. Jag kunde ju lyssna på de där låtarna på radio och snabbt lista ut hur jag skulle spela dem.

Från den dagen blev jag väldigt mycket bättre på att spela piano. Det gick nästan över en natt. Jag knäckte koden, tittade aldrig mer på ett notblad och började på djupet faktiskt fatta hur musiken hängde ihop. Jag började spela, snarare än att bara effektuera instruktionerna från pappret.

Som sjuttonåring började jag spela bas, det instrument som senare i livet varit mitt, det jag relativt sett spelar bäst. Men jag blev aldrig någon bra musiker. Jag förstod hur jag skulle göra alldeles för sent, och hade inte någon självklar infrastruktur omkring mig för att göra viktiga framsteg under de viktigaste åren, de mellan sex och tretton. Ändå har jag kunnat ha mycket roligt med musiken. Jag har fått spela med band och träna på att sjunga, jag har till och med sjungit på ett par bröllop och på ett barndop en gång.

Igen: detta var aldrig viktigt på riktigt, inte som studieresultat kan vara. Det är jag fullt medveten om. Men erfarenheten av att lära mig musik, att ha en begåvning som inte kom direkt från mina föräldrar och som jag därför behövde försöka förvalta själv så gott det gick, den är genuint ödmjukande.

För mig gick det… halvbra. Hade jag haft två musicerande föräldrar och turen att träffa någon eller några lärare som hade kunnat identifiera hur just jag bäst skulle kunna lära mig, då skulle jag ha varit på en helt annan nivå nu.

Och här finns parallellen: precis så måste det ju rimligen också kunna bli för en unge med läshuvud vars föräldrar saknar böcker.

Det kan gå bra, det kan gå dåligt.

Men man får lösa det själv.

Ingenting övertygar mig därför på djupet så mycket om värdet av lärare, skolbibliotek och avgiftsfria universitet som detta.

***

Den här texten skulle jag förstås ha kunnat snitsa till, stryka ner, stuka om, och få publicerad i min egen tidning. Delta i debatten etcetera. Men jag ville hellre göra så här. Förmodligen för att jag inte tycker att min erfarenhet riktigt räknas, eftersom jag alltid har haft det så bra. Det är kanske fel tänkt, men… oh well. Det här var bara lite spontanbloggande. Nu ska jag äta frukost.