Jag har fattat ett litet men som det känns viktigt bokhyllebeslut. Jag tänker inte börja köpa på mig DVD-filmer. Jag tänker inte bygga upp ett bibliotek av ”Vita huset” eller ”Vänner” eller ”Seinfeld” eller ”Waldner är gud” (nej, den finns inte, men den kommer väl, snälla säg att den kommer?) eller något annat.
Jag tänker vänta tills jag blir gammal och inte orkar göra så mycket annat än att titta på the big screen. Tills dess: böcker.
Efter ännu en utrensning och omorganisation av bokhyllan har jag kunnat konstatera att böckerna håller på att ta över vardagsrummet. Jag som inte ville göra åtskillnad på litteratur och litteratur, jag som vägrar att ställa undan Kalle Anka och Tintin för att Joan Didion ska få plats, jag som tycker att Sventon och Shakespeare är likvärdiga eller i alla fall bör vara det i just vår hylla – jag kommer inte att kunna hålla det på det viset. Inte med mindre än att vårt hem får ett separat bibliotek.
Böcker är så… viktiga. I brist på bättre ord. Jag har väldigt svårt att förhålla mig till böcker utan olika typer av känslomässiga och intellektuella kopplingar – motiverade eller inte. Den här boken älskade jag, den kan jag ju inte göra mig av med. Den här boken hatade jag, den måste jag spara. Ungefär så. Men nu, i dag, går två nya pappkassar till Erikshjälpen.
Spets på bekostnad av bredd. Det låter som en berättelse om vår tid koncentrerad till sju Billy, ekfanér.
***
För den som läser DN: i dag är jag med på ett hörn i ett större reportage om bloggar som blir böcker, vilket ju snart blir fallet med min andra blogg. Kolla kulturdelen, eller klicka här.
