Efter Grid

I dag är det onsdag och jag sitter på tåget hem. Det är sex dagar sedan jag träffade mina barn senast, och jag längtar så väldigt mycket efter dem. De vet hur det är: under sommaren kan vi ses väldigt mycket, under ett par höstmånader är det helt annorlunda.

I torsdags flög jag till Island för att tala på en konferens i Reykjavik på fredagen. Läget var arbetsmässigt pressat; jag fick använda de minuter jag kunde hitta för att skriva saker som skulle lämnas och hantera saker som skulle hanteras. Under lördagen fick de internationella talarna en otroligt fin föreläsningsgåva: en lång dagstur över ön, med fokus på mat och natur. Makalöst. Ett minne för livet. Över huvud taget var den isländska maten i fantastisk form. I stora växthus, uppvärmda och upplysta med geotermi, produceras tomater och gurka av högsta klass. Island kommer snart att vara självförsörjande på grönsaker.

IMG_6705
Den här bilden är tagen utanför Harpa, konserthuset i Reykjavik som verkligen är ett av de maffigaste jag har sett.

IMG_6698
Första kvällen åt jag på Public House på Laugavegur, gångstråket genom stan. Den här varianten på en japansk ångad brödbulle med sötsyrat fläsk var i hård konkurrens bästa rätt.

Unknown-1
Så här var det hela lördagen. Varma källor och ljuvligheter på tandpetare.

Söndag morgon, alldeles för tidigt, tog jag en taxi genom det märkligt prickiga och stillastående regnet ut till Keflavik för att åka vidare direkt till Stockholm. Jag använde mina tre flygtimmar – prima uppkoppling – till att svara på massor av kloka och fina läsarmejl som kom efter att jag hade skrivit om dubbelmordet i Dalby. Ett mejl som på en vettvillings vis argumenterade för att min krönika var ett exempel på hur Sydsvenskan älskar Lund men hatar Malmö lämnade jag obesvarat.

Sedan repeterade jag inför Grid.

Grid är Bonnierkoncernens årliga superkonferens i Stockholm – 250 personer av de knappt 10 000 anställda får komma, och det är inte bara chefer: det finns ett egenvärde i att många får komma dit för första gången, och att personer på alla nivåer i organisationen kan ha turen att få en biljett.

Under två dagar får deltagarna möta en helt osannolikt häftig uppsättning internationella gäster – föredragshållare, artister och kolleger med något ovanligt att berätta. En del är väldigt hands on, andra är mer åt det inspirerande hållet.

Innehållsproducent är Stefan Mehr, journalist med mera, med lång erfarenhet från Bonniersfären där han bland mycket annat har varit chefredaktör för Månadsjournalen och rektor för Bonnier Media University. Han är också den som skapade Grid för åtta år sedan, tillsammans med dåvarande vd Jonas Bonnier. Stefan är den som får allt att hända: han scoutar sakkunniga och coola personer från hela världen, pratar, tjatar, förhandlar, coachar och får folk som Arianna Huffington och Martha Stewart att komma till Stockholm.

Med från början har också Jakob Rubenson varit. Jakob är konsertproducent, och förmodligen den mest professionella individ jag har mött, alla kategorier. Han kan ljud, han kan ljus, han förstår innehåll, han kan tv, han kan liveproduktioner, han kan musik och han kan lirka med folk och få dem att känna sig trygga. När jag står på scen med Jakob Rubenson som producent vet jag att om min kavaj börjar brinna så kommer han att ha släckt den innan jag ens reagerar på att det är varmt. Samt slängt till mig en ny, i rätt storlek. Jag skulle våga leda OS-invigningen utan att blinka, under förutsättning att Jakob höll i trådarna och fick ta med sig sitt eget team.

Grid är rent visuellt en helt makalöst snygg upplevelse, och det är Jakobs teams förtjänst.

Den här bilden la Elin Eriksson, en av redaktörerna på huvudkontoret, ut på Instagram:

IMG_6715

Jag älskar den så himla mycket, för den fångar koncentrationen i det allra sista för Stefan och mig och Jakob. Att sitta i möten med dem har varit bland det bästa jag har varit med om i yrkeslivet. Så sent som på söndagseftermiddagen gjorde vi ett par ganska radikala ändringar i programmet, och pratade oss fram till det under kanske tjugo intensiva minuter av absolut målinriktning och prestigelöshet. Vilken grej att få vara med om.

Detta var mitt andra år som programledare för Grid. När Jonas Bonnier slutade som vd och ersattes av Tomas Franzén, som inte har samma estradörberedvillighet, kom frågan till mig om jag ville försöka. Det var oerhört pressande förra året, och väldigt krävande även i år, om än väldigt mycket mindre den här gången. Jag är nämligen ingen talang, jag är en träningsprodukt, eller rättare sagt: jag litar inte på eventuell fallenhet lika mycket som jag litar på mängdträning och förberedelser. Herregud, jag minns när jag som tonåring skulle hålla ett slags tal på en teater i Varberg för att presentera en föreställning, och inte klarade av att förhålla mig till strålkastarna, och nästan slog omkull mikrofonstativet när jag skulle börja applådera åt ensemblen. Det är ett jobb. Träning och förberedelser är det som räknas. Har man gjort något en gång så blir det lättare andra gången.

Ändå satte jag mig i en soffa, mitt framför scenen, i går när folk hade lämnat lokalen och började gråta av trötthet. Det har varit så intensivt allting.

IMG_6716

Det har skrivits en massa saker om mig, nästan bara snälla, men inte bara, på grund av mitt initiativ att sälja några extrasvindyra föreläsningar i akt och mening att skänka gage till Rädda barnen, och jag orkade inte riktigt med den uppmärksamheten just precis nu. En skribent hörde av sig till mig för att fråga om en detalj, och jag bad honom att försöka skriva sin text utan att använda mig som exempel. Han var snäll nog att göra det, vilket jag är tacksam för. Vi hade ett segment på Grid där vi talade om flyktingsituationen, hade gästande musiker som båda är flyktingar, och jag hade inget fast manus utan talade en kort stund om mina egna ungar och han den lille i vattnet. Det var inte så jättelätt att göra det på ett avspänt sätt. Särskilt inte eftersom vi började med den här oerhörda filmen.

På något sätt sitter nerverna på utsidan just nu, när världen liksom tycks vända, timme för timme, till det bättre.

I går kväll satt vi på en restaurang i Stockholm, Stefan och jag och några av de andra i drömlaget som varit med och förberett Grid. Några av våra talare var där också, och vi satt kvar länge, fullständigt möra, men nog väldigt glada allihop.

IMG_6723

Här är jag tillsammans med fotografen Hazel Thompson. Vi började skratta när vi såg varann i ögonen första gången – vi har exakt samma ovanliga ögonfärg, en sorts gulgrön nyans, och det är så himla ovanligt att man träffar någon som har den tonen precis. Hazels journalistiska insats är att skildra trafficking i Indien, och hennes bilder är bland det starkaste jag har sett. Läs mer om henne här.

Och så drack jag en Virgin Mary som måste ha bestått till hälften av Tabasco. Är det fest så är det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.