En augustifredag

Sommarvärme ännu en kväll, och äntligen surströmming med goda vänner med västerbottniska rötter. Så att det blir nån ordning med det. Hon som är elva hade bestämt sig: i år ska jag prova. Hon tog en tugga av en noga preparerad liten klämma, andades in, smakade, svalde, tänkte. Allt med ett samlat ansiktsuttryck. Och sedan drack hon två rejäla glas cider i desperation. ”Men jag gjorde det!”, sa hon glatt.

Det var en fin dag på alla sätt, det här. Jag var på sjukhuset och fick mer vaccin. Jag får alla vaccin som finns. När jag en dag är transplanterad kommer mitt immunförsvar att vara utslaget, då måste man vara vaccinerad. Sedan gjorde de ett slags belastningstest av njurarna genom att injicera ren jod i mitt blod, mäta mig och väga mig och räkna ut min kroppsarea och sedan kalla tillbaka mig fyra timmar senare för ett nytt prov som skulle tas exakt på minuten och… ja, they lost me at remissen. Jag vet inte riktigt varför man gör det där. Jag vägrar att bli expert på allt detta. Min kompetens är att komma till avtalade behandlingar i tid och noga göra som läkarna säger. Deras kompetens är allt det andra.

Jag åt lunch med en vän som får mig att skratta två timmar i sträck. Fullt möjligt världens roligaste människa. Jag tog en schnitzel som räckte härifrån till yahyah och tyckte att jag hade skäl att fira efter några fina recensioner av ”Att hitta” och en fantastisk sista lanseringsfest i går kväll på Gleerups, det var smäckfullt, 110 personer, bekanta och obekanta som öste värme och vänlighet omkring sig. Skäl att fira som sagt: jag drack… eh… läsk. Två flaskor colaläsk. Jag har fått en så konstig craving efter söta drycker den här sommaren, jag dricker skum druvjuice från Willys och fin äppelmust i små flaskor och smaksatt iste och guvetallt. Jag hjälpte två tanter som höll på med ett slags avancerad cityorientering, jag pekade ut statyn ”Intighet” åt dem. (”Intighet” är egentligen inte en staty, det är en plakett. Statyn är osynlig, det är därför den heter så. Detta Lund.) Jag tvättade, och en dam som vi bor granne med hade tiden efter, jag var lite sen med att hämta upp den torra tvätten. När jag kom ner hade hon redan vikt den åt oss. Fem maskiner. Jag bad om ursäkt att jag var sen och sa att jag borde ha skäll i stället för vikhjälp. Denna ljuvliga granne säger då, och menar det, att det är en glädje för henne att kunna göra något för en småbarnsfamilj som bor alldeles intill. Man blir stum av tacksamhet för att få ha sådana människor omkring sig. Tvättstugebråk? Nä, vi jobbar inte så i det här huset.

Nu måste jag verkligen tvätta händerna en tredje gång för att få bort surströmmingslukten. Om det inte lyckas helt med en borste och rejäl tvål blir nästa nivå sandpapper. Good night, America, wherever you are.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.