Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

En charlatan i arbete

I avdelningen knäppa grejer som drabbar kroniker har vi nu kommit till en sak som jag på sätt och vis skäms lite för. Jag är nämligen en väldigt stark anhängare av behandlingar vars effektivitet går att bevisa. Så fort någon säger till mig ”en del patienter har sagt att de upplever en viss förbättring av x, men…” så slutar jag lyssna.

Anekdoter nej, doktorsavhandlingar ja.

När jag fick veta att min PSC hade utvecklats till cirrhos, och att det skulle bli nödvändigt med en levertransplantation, drabbades jag av en mindre krisreaktion. Detta finns skildrat i sista kapitlet av ”Att hitta”. En sak som jag inte berättar där är att jag faktiskt, en enda gång, la tid och kraft på att besöka en person som utger sig för att med okonventionella metoder och strikta kostregler kunna hjälpa människor med olika åkommor.

Varför gick jag till honom? Av två skäl. Det viktigaste skälet var att en bekant hade tagit hjälp, fått bestämda kostråd, och blivit bra från sina magproblem. Jag hade alltså ett slags kvitto på att han kunde åtminstone något. Det andra skälet var… tja, jag vet inte. Min rationalitet slogs väl ut av rädsla. Vilket jag verkligen avskyr, för det är i exakt det utrymme som uppstår där, mellan rädsla och rationalitet, som charlataner kilar in sina små fakturor.

Väl på den pampiga anläggningen var jag med om en klassisk uppvisning i charlataneri, i stort och smått. Undersökningarna var renaste hokus pokus. Jag fick ta fram all min yrkeserfarenhet för att hinna sortera i den enorma ordfloden som vällde fram över mig, och för att kallt liksom titta på när han manipulerade mig fram till vad som kunde ha blivit köp av dyra kosttillskott. ”Jag har öppnat den där burken till dig nu”, är en särskilt minnesvärd mening.

När han var klar sa jag tack så mycket, jag ska be att få gå hem och begrunda detta en smula innan jag köper eller börjar ta några tillskott, är du här i morgon?

Den dittills vänlige mannen blev då… teatralt arg. Smart som han är vägrade han också att ta betalt för sin tid – trots att jag försökte insistera. Hans tid hade jag ju faktiskt tagit i anspråk. Men hade han tagit betalt hade han ju riskerat en anmälan till allmänna reklamationsnämnden eller något i den stilen, och han kände väl vittringen av någon som inte var tillräckligt rädd.

Jag gick därifrån ledsen och skakad, och det tog mig flera veckor att sluta att känna mig illa till mods. Inte så mycket för min egen skull, men för att jag hade fått en glimt av utrymmet mellan rädsla och rationalitet, och förstått vad det kan ställa till med. Det finns väl sannolikt i oss alla.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.