En fråga om ryggrad

Jag är inte jätteförvånad över att ett program som ”Ring P1” har fört lite anteckningar om folk som ringer. Vad tycker de? Vad vill de debattera?

Alla som någonsin någon gång i ett journalistiskt sammanhang har hanterat ett läsarforum vet att varje sådant forum drar till sig en speciell publik. Många helt vanliga människor som vill diskutera något, visst – men också en överrepresentation av rättshaverister och knäppgökar. Det är så bara. Och ska man kunna göra ”Ring P1” till något annat än galenpannornas halvtimme så måste man sålla och välja när man släpper fram folk i telefonslussen.

Som medienörd reagerar jag faktiskt mest på en annan sak i DN:s artikel. Två medarbetare på Sveriges Radio uttalar sig kritiskt om hanteringen, men väljer båda att göra det anonymt. Man undrar vilka hemska repressalier de tror ska drabba dem. Jag kan bara inte tro att SR sysslar med att nypa åt redaktionell personal som väljer att tala om den egna verksamheten – alltså är det de här två personerna som i någon mening brister i integritet och ryggradsinnehav.

Dessutom sätter de ett bedövande uselt exempel som drabbar journalistiken i stort: Med vilken tyngd och trovärdighet kan Ekots reportrar nu säga till en offentliganställd att vederbörande bör stå för sina åsikter i ett kontroversiellt sammanhang? Om inte journalister visar vad det vill säga att använda sin yttrandefrihet, vem ska då göra det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.