Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

En liten person

När jag var tolv år var jag knattereporter i Barnjournalen i Sveriges Television. Det var helt sjukt så coolt det var – för mig alltså. Jag visste redan, oerhört lillgammal, vad jag ville arbeta med. Jag hade obehagligt stora ambitioner, och kunde vara omoget kaxig. Jag var ett barn, jag brukar ursäkta mig med det, men vissa saker som jag kunde tänka och säga kan fortfarande ge mig en rejäl skamsköljning.

Efter varje program, lördagar 18.30 sändes det, samlades hela Barnjournalens redaktion i en telefonkonferens. Så otroligt high tech år 1988. Vi knattereportrar hade till uppdrag att sätta betyg på alla inslag, från ett till fem. Redaktionen i Malmö tog det vi sa på stort allvar. De var respektfulla mot oss, men kunde också säga ifrån och förklara och motivera när vi inte hade förstått något.

Under året gjorde vi helt otroliga grejer. TV3 hade startat, men för en överväldigande majoritet av svenskarna fanns bara ettan och tvåan. Och ett nyhetsmagasin för barn, med riktiga barnreportrar, urvalda efter en rätt noggrann process bland många sökande, var unikt även internationellt. Det gjorde att vi ibland tog hem verkliga scoop. Den polskättade Karolina kände nån som kände nån – och plötsligt fick Barnjournalen en exklusiv intervju med Lech Walesa. Jag lotsades fram till statsminister Ingvar Carlsson då han skulle inviga utställningen med politikerporträtt där hans självporträtt, modellerat på en sko, skulle hängas upp. Vi var på plats när Nelson Mandela släpptes fri, och en reporter som hette Jack fick ställa en fråga. Och så var det den där gången när Lotten fick några minuter med FN:s generalsekreterare Javier Perez de Cuellar. Hon gjorde det så sjukt bra. Raka, enkla, precisa frågor. ”Kommer det att bli ett tredje världskrig?” Man kunde skymta Sveriges utrikesminister Sten Andersson i bakgrunden, liksom stolt över barnreportern från Sverige.

Det var ett fantastiskt inslag. Jag satt i soffan och såg hur bra det var, och kunde inte vara vuxen nog att bara säga det, rakt av. ”Fyra plus”, muttrade jag och skrev i mitt block. Mamma och pappa protesterade. Ganska kraftfullt, vill jag minnas. De förstod väl precis. Jag lät mig övertalas att inför telefonkonferensen höja betyget till ”Fem minus”.

”Var hittar du den skillnaden, det som inte gör det till en ren femma?”, undrade en av de vuxna redaktörerna uppriktigt förvånat. Jag svarade något svepande, och började väl inse vilket litet barn jag just då var. Som inte kunde förmå mig att vara generös på rätt sätt, att jag liksom var så avundsjuk och ogin. Jag har aldrig kunnat glömma det. Och det är kanske bra?

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.