Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

En mindre chock

Titta först på DN-fotografen Paul Hansens fantastiska och på Årets bild-galan prisbelönta bild här. Och läs Paul Hansens kommentarer till publiceringen i den vidhängande artikeln.

Titta sedan på det här. (Paul Hansen är han med lite gråsprängt hår och en kraftig underarm som skymmer ansiktet. Bilden hittade jag tack vare Hannes Dükler.)

Hur ska samma bild förstås nu? Jag skulle önska att Paul Hansen hade en blogg, så att han kunde utveckla berättelsen om sitt eget arbete i det här fallet. (Han svarar uppriktigt på en del frågor om situationen kring bilden här.) Jag menar att bilden av den döda flickan sprider en uppenbart vilseledande berättelse till tidningsläsaren. Utan flocken av fotografer som trängs om att få den perfekta bilden på liket är verkligheten beskuren i en sådan omfattning att den inte längre är sant skildrad.

Samtidigt vet jag från tidigare diskussioner med pressfotografer att jag inte alltid ”förstår” hur de har tänkt, med allt från komposition till etik. Det här är kanske helt okej?

Ja. Kanske det.

Det känns bara inte så.

24 Kommentarer

  1. Björn Hellström den 19 mars, 2011 kl 12:00

    Oj! Den andra bilden skulle kunna vara årets bild. Hansens bild är inte dålig, inte heller etiskt felaktig, tycker jag. Hans bild berättar en historia, precis som vilken text som helst där skribenten väljer vad som delges läsaren. Den andra berättar en annan historia, betydligt starkare, som lyfter perspektivet och sätter själva bilden i ett sammanhang. Kanske är det så att de är bäst tillsammans. 1+1=3



  2. Andreas Ekström den 19 mars, 2011 kl 12:01

    Tillsammans blir de ju enormt starka. Men hade de publicerats så har jag svårt att se att man hade prisbelönt den första…



  3. Björn Hellström den 19 mars, 2011 kl 12:05

    Den här kommentaren från Hansen, från intervjun om årets bild, blir ju nästan komisk när man sett bild 2.
    ”Till och med när hon ligger död plundras hon av desperata människor, säger Paul Hansen.”



  4. Björn Hellström den 19 mars, 2011 kl 12:07

    nej, inte en chans att den hade blivit årets bild om man sett den andra.



  5. Henrik Elofsson den 19 mars, 2011 kl 12:16

    Men Björn, var går då gränsen?



  6. Henrik Elofsson den 19 mars, 2011 kl 12:20

    … En bild kan såklart aldrig va fel, men måste den tas för det?



  7. Johan Wicklén den 19 mars, 2011 kl 12:25

    Visst är det på alla sätt och vis intressant att se de två bilderna bredvid varandra. Men. Jag har ändå svårt att uppröras. Hur tror de som förfäras att det ser ut när bilder tas i konflikthärdar och katastrofområden? Vackert är det inte, men vad är nytt i det?



  8. Henrik den 19 mars, 2011 kl 12:51

    Hur kommer bilderna till från konflikter och katastrofer? Jo, någon är där och tar dem. Ibland är de många. Ibland inte. Hade känts mer ok om bara en fotograf tog en bild?



  9. Anne-Lie Lindberg den 19 mars, 2011 kl 12:57

    Det som får det att vända sig i magen på mig är att fotograferna står i så tät klunga. Det ger mig själva gamkänslan: att de samarbetar, en tyst överenskommelse för att alla ska kunna utnyttja hennes kropp maximalt.

    Frapperande, men ändå en berättelse i bild som skildrar en verklig, viktig händelse: hur ett land i nöd kollapsar.



  10. […] även Scaber Nestor, Andreas Ekström, Alltid Rött, Radionerd. HD. GP. Prisonphotography. […]



  11. Med kameran som värn? den 19 mars, 2011 kl 01:31

    […] som skrivit om saken här, här, här […]



  12. Marie Breskic den 19 mars, 2011 kl 05:10

    Vi skulle klara oss utan rätt många av dessa lyckade katastrofbilder och fortfarande begripa att en tragedi är en tragedi.

    På vad sätt ljuger bilden om verkligheten? Den berättar inte hela historien, men ljuger gör den väl ändå inte?



  13. Magnus den 19 mars, 2011 kl 05:37

    Ungefär som bilden av Muhammed Ali direkt efter en segerknock där han håller hov med en stor skara journalister som sträcker sina mikrofoner mot honom (de liknar ormhuvuden), många i helt omöjliga vinklar och på så stort avstånd att de inte har en chans att fånga upp vad han säger – och på golvet framför den ivriga flocken sitter en reporter och bara skrattar. Har glömt namnet på den som tog denna klassiska sportbild, men om någon vet eller har en länk så posta gärna här.

    Jag skulle inte heller säga att Hansens bild ljuger. I den sortens situationer finns det ofta många stressade journalister och fotografer, men vi tänker bort dem på samma sätt som vi tänker bort att en bra scen i en film kan vara ett rsultat av trettio omtagningar. Motsvarande diskussion om Robert Capas berömda bild av den spanske soldaten som faller bakåt i stum heroism är också oväsentlig, skulle jag säga: det är inte en bild av en individuell spansk fotsoldat utan av den Okände spanske soldaten, bilden av ett skeende som var sant då och som behövde berättas – och som har framträtt åter igen och igen. Då är det oväsentligt ifall bilden möjligtvis är iscensatt – även om just den soldaten inte dog den dagen så gjorde många andra det varje dag och föll på samma villkor.



  14. Magnus den 19 mars, 2011 kl 05:48

    En annan världsberömd serie nyhetsbilder som faktiskt ljuger i en mera besvärande mening är den okände mannen som hejdar en kolonn stridsvagnar i Peking i juni 1989. Här har vi ett knäckande hjältemod fångat på bild, men det måste ändå sägas att när den bildserien har blivit den överlägset mest kända från protesterna i Peking så är det en förvanskning, en försköning. För mannen lyckades stoppa de här stridsvagnarna en liten stund, men inte längre (då hade han garanterat blivit gripen, och skickad till ett fångläger eller avrättad direkt efteråt), och det gick inte att rädda dem som protesterade genom de här metoderna. Det vet vi faktiskt, men bilden av mannen som stoppar stridsvagnskolonnen är så underbar att den får skyla över det.



  15. stettiner den 19 mars, 2011 kl 09:49

    Ni måste skämta med mig… Bilden av en ensam arabisk pojke kastande sten mot den sionistiska apartheidarmén är en av ikonbilderna i den västerländska pressen. Skiftar man perspektivet en meter ser man minst trettio fotografer staplade ovanpå varandra, alla ivriga att få just denna exklusiva bild. Att kommentatorerna inte vet bättre, förvånar mig inte – har man inte något speciellt intresse utan är mera allmänintresserad, är det lätt att missa sådant. Men Ekströms oskuldsfulla förvåning måste väl vara spelad??…



  16. L den 19 mars, 2011 kl 10:34

    Vilken bild är viktigast att sprida? Den som berättar om den stora tragedin med flickans och landets öde, eller den om hur det ser ut när fotografer – som vi nyhetskonsumenter skickat ut – jobbar? Jag tycker att historien om tragedin är den vi behöver höra. Det är väl bra att de är många på plats som kan skildra det otäcka så att folk runtom i världen kan beröras och i förlängningen bli motiverade att agera – om så bara genom att sätta in en liten slant till hjälparbetet. Fotograferna är utsända av oss och de gör sitt jobb, ju fler och bättre bilder de tar desto mer valuta får vi för våra pengar.



  17. Patrik Schylström den 20 mars, 2011 kl 03:47

    En överdramatisering av Afrika tjänar ett välvilligt syfte på kort sikt, men blir på längre sikt en del av en västerländsk imperialism och exoticering av kontinenten.



  18. Marie Breskic den 20 mars, 2011 kl 05:59

    Patrik: Afrika?

    stettiner: Jag tror alla som kommenterat vet om det där, men här blev det extra tydligt och tillfället uppstod då vi kunde säga vad vi tycker. Då gjorde vi det.



  19. […] liten debatt kring årets bild har blossat upp sedan en bild på Paul Hansen och de andra fotograferna fotograferande ett barnlik […]



  20. stettiner den 21 mars, 2011 kl 01:45

    Marie #18

    Du har rätt. Ber om ursäkt.



  21. […] Andreas Ekström – är nu ett alternativ? » Blog Archive » En mindre chock […]



  22. Mattias Göransson den 22 mars, 2011 kl 08:50

    Jag har inget principiellt emot bilden – däremot att den prisbelönas. Jag blev riktigt trött redan när Michael Winiarski fick Stora Journalistpriset i höstas, för sin Haitirapportering. Det var inget speciellt med den. Vanlig bruksrapportering. MEN från ett dramatiskt skede som grep tag i folk. Så vad var det egentligen man belönade: god journalistik eller Årets Nyhetshändelse? Uppenbarligen var det händelsen, precis som med den här bilden. Paul Hansens pris var därför deprimerande redan innan jag fick se den kompletterande bilden – och nu känns det mest… som ett fattigdomsbevis. Jag kan inte bedöma bilder särskilt bra, och vill inte spekulera i vem som egentligen borde ha fått pris för Årets Bild, men för att återgå till där jag började vore Torbjörn Pettersson på DN en hundra gånger värdigare mottagare av Stora Journalistpriset; en utrikeskorre som verkligen jobbar utan att bara rewrita, en sann berättare och nyfiken murvel i en tid då de flesta väljer snabbare utvägar (vilket inte minst den omdiskuterade bilden är ett exempel på).



  23. Andreas Ekström den 22 mars, 2011 kl 09:54

    Vill bara kort tacka alla för era synpunkter, vilken bra diskussion! Jag har utvecklat, med er hjälp, inte minst Magnus påpekande om Robert Capa, till en text i Sydsvenskan som nu finns här:

    http://syd.is/ef0j9K



  24. LarsD den 22 mars, 2011 kl 08:47

    Oj, shit vilken diskussion, vad spännande.
    Bildens trovärdighet kan väl inte försämras av att fler tar bilden? Flickan är död och blir en stark signal/bild på hus situationen såg ut på plats. Det är ju inget skede eller någon verklighet som ändrats. Faktum är ju att fler har tagit bilden. Om du jobbar som bildjournalist på ett ställe som Haiti där plundringen är stor och ett liv mindre värt så skulle jag INTE vilja se en ensam fotograf som ”lallar” runt där. I kriser är det väldigt vanligt, jag skulle nog säga en regel att fotografer jobbar i grupp. Dom som inte gjort det har inte kommit hem därifrån.
    /LarsD



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.