Fickparkerar utanför barnens dagis. Oändligt långsamt, för det är trångt mellan bilarna. På trottoaren kommer en liten tjej i fyra-femårsåldern, hon skuttar, har kommit lite på efterkälken. Hon försvinner ur blickfånget och fortsätter på den breda trottoaren.
Tror jag.
Ända tills jag ser hennes snabbt guppande huvud genom bilens bakruta.
Hon har sprungit rakt ut. Rakt ut i den lilla glipan mellan min backande bil och den parkerade bilen bakom, ut på gatan, där ingen bil kommer just då. Jag vet inte varför hon plötsligt gör så, och hon är igenom den trånga passagen innan jag ens hinner reagera. Jag blir skärrad och förmår inte studsa ut och säga till barnet, visa och förklara. Det borde jag ha gjort. Jag har dragkrok, den hade stoppat bilarna från att gå helt ihop, hon hade nog inte dött, kanske bara klämt sig. Men kanske dött.
Den riktigt fruktansvärda rädslan kom efteråt och jag inser hur otroligt väl jag kommer ihåg Stig Dagermans novell Att döda ett barn, jag behöver inte ens leta upp den för att minnas enskilda formuleringar.
Jag kunde inte ha kört långsammare utan att stå still. Det kunde ändå ha hänt.
Va`bra! Att både du och barnet kom ut ur det helskinnade. Barnet relativt ovetande och du med en mikrotraumatisk upplevelse kantad av livets oförutsägbarhet och bräcklighet. Med titeln:Den bleka dödens sekund kanske?
Det är tusen gånger bättre med en nästan-olycka än en miljon körlektioner och/eller förmaningar…