Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Ett tåg som plötsligt åkte nedåt

På ett S-tåg i Berlin öppnade sig en avgrund, som att åka ner i djupaste guppet på en bergochdalbana. Jag hade gjort klart det jag skulle, mådde bra och var stolt över vad jag hade gjort och fick en sån där självklar impuls att ringa morfar och berätta var jag var och vad jag gjorde.

Han dog 14 oktober 2007. Om jag blir normalt gammal ska jag leva en majoritet av mitt livs dagar utan honom. Jag förstår inte hur jag ska orka det.

***

Jag förstår, ibland, vid sådana här S-tågtillfällen, så innerligt väl de mänskliga skälen för uppkomst och upprätthållande av all världens religioner. Om det bara gick att förhandla lite. Kan man få en eftermiddag med honom? Eller bara en halvtimme? Fem minuter på telefon? Ett helt liv efter detta?

Fyra nej som örfilar.

7 Kommentarer

  1. Anna den 14 oktober, 2009 kl 10:15

    så fick du lillasyster att fälla en tår på kontoret. Fina fina morfar…



  2. Andreas Ekström den 14 oktober, 2009 kl 10:20

    Ja, det var lite meningen. Satt själv och lipade lite på Lufthafen Tegel i Berlin när jag skrev det där häromdagen, jag var väldigt trött, blir ledsnare då generellt.



  3. Björn Owen Johansson den 14 oktober, 2009 kl 11:53

    Jag hoppas och tror, för din och allas vår skull, att det där med örfilarna inte stämmer.

    Om någon råkar veta säkert så får de gärna säga till.



  4. Hanna den 14 oktober, 2009 kl 01:43

    Du träffar mitt i hjärtat med de orden.

    16 april 1994, min pappa dör en alldeles för tidig död i cancer. Jag känner fortfarande precis som du, varje dag. Då var jag en 22-åring på universitetet, idag en gift trebarnsmor mitt i karriären, och jag har SÅ mycket att berätta för honom. Jag hade gjort vad som helst för fem minuter.



  5. Mia den 14 oktober, 2009 kl 02:57

    I går var det 30 år sen mormor dog. Mamma sa att det tog henne 10 år att sluta grabba tag i telefonen för att ringa henne när någonting hände. Det kostar att älska. Fast värt det är det ju alltid.



  6. Christina den 16 oktober, 2009 kl 01:47

    Jag blir glad, sorgsen – och avundsjuk. Jag har aldrig haft någon vuxen som jag haft lust att ringa, vet inte hur det känns. Så även om du är ledsen, var glad över att ha den känslan. Tack för fin blogg!



  7. Andreas Ekström den 16 oktober, 2009 kl 02:58

    Tack själv, Christina. Jag är glad att jag fortfarande har en massa vuxna att ringa. En del av dem är äldre än jag, andra inte…



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.