Samhället har drabbats av ett nytt kommunikationsproblem. Det är inte en övergångsperiod, det är en djupgående kulturförändring, och jag märker att många reagerar.
Vi kan kalla det ”obetänksam hänsynslöshet”.
Eller mer exakt: Det handlar om icke-svarande. Detta säger man mig, och jag har frågat många många personer för att säkerställa att jag inte ägnar mig åt farbror-gnäll:
• Det svaras väldigt dåligt på fest- och arrangemangsinbjudningar. Sent, eller otydligt, eller inte alls, eller ett svar som sedan inte visar sig gälla. Det ställer till ett elände för den som försöker ordna en middag eller fest – bortsett från den signal mottagaren ju därmed skickar om inbjudarens ringa värde. Detta undergrävs av diverse påhittade och hemsnickrade teorier: ”om man inte svarar så kommer man” eller ”om man inte svarar så kommer man inte” eller… Magdalena Ribbing gör en 360 i sin grav, jag försäkrar er. OSA betyder ”om svar anhålles”, alltså ”jag ber er att svara, och det alldeles oavsett om ni svarar ja eller nej”.
• Det svaras väldigt dåligt på vanliga mejl. Om svaren ens kommer. Folk ställer tre frågor, men får svar på en. Någon helt annan gång. Människor svarar dessutom alla möjliga människor i långa trådar – fortfarande! – i stället för att göra jobbet och se till att inte störa.
• Det svaras väldigt dåligt på vanliga snabba tillrop och gratulationer. ”Bra jobbat!” eller ”Grattis på födelsedagen!” i ett sms bör ju självklart bemötas med ett ”Tack!”. Men… ingenting? Ja, det är tydligen allt vanligare. Vid födelsedagar klumpar man ihop det och skriver ett allmänt tack på Facebook i stället, som kanske hälften av dem som har gratulerat ser.
Den som beter sig så här menar säkert inget illa. Han eller hon orkar inte riktigt bara, det kommer så mycket, man har ingen styrsel på flödet, men… I’ve got news for you:
Det är dig det är fel på.
Det är du som inte tar hand om din korrespondens som gör fel.
Du kan behöva göra på olika sätt för att lösa det – det finns tusen modeller och metoder, olika korgar, system, autosvar, mallar, välj bara.
Men varje gång som du låter en inbjudan eller ett meddelande förbli obesvarat så säger du: Jag struntar i dig som skrev till mig, du är lågprioriterad, jag vill inte förbinda mig att komma till din utställning/fest/middag eftersom något roligare kanske dyker upp. Du. Är. Inte. Viktig.
Det är klart att det inte är acceptabelt att bete sig så mot sina medmänniskor.
Bra spaning. Det var absolut inte bättre förr, men detta är en sak som var bättre. Besläktat med den nya (?) oförmågan att boka en tid, eller ens bekräfta en tid:
– Vi möts vid Apoteket kl 18, ok?
– Mm vi hörs när det närmar sig.
– ???