Farväl till Rosie

I dag har jag omigen fått verka som borgerlig begravningsofficiant. Detta är något som jag gör ganska sällan, någon gång i månaden på sin höjd, och hittills har det fått vara en ideell verksamhet. Jag tycker ju att det ska finnas begravningar som blir ordentligt genomförda även utan präster – och eftersom de kommunala förrättarna är gratis för kunden, så har jag inte velat bli ett dyrare alternativ. Jag ser det som en liten ”community service”, något jag kan bidra med till vår lilla stad. Ungefär så.

Dagens begravning var enkel och fantastiskt fin. En 91-årig kvinna hade gått bort, lugnt och stilla, och hennes stora familj var där för avskedet. Sju barn, och så 24 personer i de två nästföljande generationerna – det hör inte till vanligheterna.

Det finns inte mycket mer att berätta i det här formatet. Jag kan bara säga att jag är så himla glad för att jag får göra detta ibland. Det känns djupt meningsfullt varje gång. Kanske ska jag i en framtid professionalisera det, och göra det mycket oftare – men kanske blir det då i stället så att det tappar lite av sin emotionella kraft för mig. Jag får begrunda detta.