Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Filterlöshet

En del människor som går igenom dramatiska saker – överlever en olycka eller ett hjärtstopp, förlorar en närstående, vad det nu kan vara – upplever ibland starkare emotionella reaktioner än de riktigt kan genomskåda.

Kanske erfar de någon sorts posttraumatisk stress. Kanske känner de att de vill säga en eller annan människa ett sanningens ord. Kanske reparera någon dålig relation. De tappar lite av sitt filter och blir i värsta fall som en 86-årig tant på en begravning, som under defileringen högt utbrister ”OJ VAD GAMMAL HAN HAR BLITT DU!” när de ser någon de känner igen.

Jag observerar de här processerna i mig själv nu, så gott jag kan, efter min levertransplantation. 

Några saker verkar inte hända alls: Jag verkar inte bli överdrivet livslycklig och Instagram-peppig. Jag verkar inte vara ohanterligt emotionell visavi min donator. Jag verkar inte känna annorlunda inför min kropp, eller inför andliga frågor, eller för sjukvård, eller för medmänniskor i liknande situationer. Jag tror, och vill tro, att jag på det hela taget är densamme.

Men! Det finns ett par saker som jag vill göra mer och bättre och tydligare. Egentligen är det en enda sak det handlar om: Personligt mod.

Jag känner en tilltagande kraft och lust och närmast plikt att ta fler strider mot idioti. Precis som tidigare vill jag ägna mig åt konst och kultur och politik som jag tycker om, och inte slösa energi på sådant som är dumt och dåligt. Men jag måste sluta ducka! Jag gör ju det ibland, för att jag inte orkar. Och så blir jag en sån där person som liksom självcensurerar och inte orkar hålla emot när ännu ett vansinnigt förslag lanseras av Ingerö & Gudmundson på KD:s kansli. För att ta ett enkelt exempel.

Jag tycker att jag om någon måste orka säga som det är: Samhället har skadats av att tillmäta alldeles för stor betydelse åt en rad offentliga personer, som med sina aggressioner, sin halvdolda rasism, sitt obehagliga sätt, sina indirekta hot och drevföljen tagit debatten gisslan. Sverige skulle må så mycket bättre om vi aldrig igen hörde ett ord från Bali och Janouch och Lamotte och Heberlein och Ganman och Uvell, och en hel packe totalt tomma influencers, och alla de brunfläckiga ”alternativmedierna”, och nittiofem procent av alla ledande Sverigedemokrater, för att inte tala om hur mycket mindre vi borde lyssna på en del någorlunda etablerade debattörer som mer eller mindre får sitta på händerna för att hålla sig på rätt sida av rasistiska uttryck och tankefigurer. Jag är snäll nu och nämner inte dem vid namn, det behövs inte den här gången – men jag ska se till att göra det nästa gång det är befogat. Jag har inte tid med idioti. Jag ska säga ifrån när jag måste, och i övrigt göra allt jag kan för att lyfta fram goda exempel och personer med värdefulla idéer.

Med kultur är det samma sak. Det finns ett egenvärde för mig i att aldrig någonsin läsa en bok av en författare vars uppemot decennielånga karriär som taskmört gör att förtroendet är förbrukat för alltid. För att ta ett enkelt exempel. Hoppas att han har ett bra liv! Jag tänker bara aldrig låta hans texter vara en del av mitt.

Detta gäller slutligen också en del privata relationer. De senaste två åren har jag nog minskat min vänlista på Facebook med 500 namn. Jag har varit vän med folk som jag inte alls känner, som har addat mig för att de har läst mig, och så har jag inte varit så noga med det där. I något fall har jag hört av mig för att bara vänligt säga ”jag vill ha en möjlighet att ha en lite tätare privat sfär, så jag skulle bli glad om det vore okej för dig att bara följa mina offentliga inlägg i stället?”. Aldrig några problem. I något fall har jag hört av mig för att diskutera något – jag vill nämligen inte vara flat eller vika undan eller sura i tysthet över något, jag vill hellre reda ut. I några mycket få fall har jag känt mig tvungen att blocka personer som jag inte har något hopp om.

Jag vill orka mer, och jag vill att andra orkar. All rakhet mellan fyra ögon är ju en present. Det är feghet och undfallenhet jag inte står ut med.

Och se, här har vi ju ändå en sån där stor känslomässig sak, jag har formulerat den förut, den självklara förklaringen till varför jag tänker allt detta:

Jag hade inte överlevt så väldigt länge till om inte en särskild man hade valt att bli organdonator. Vi har delad vårdnad om en lever, han och jag, och det duger inte att jag slarvar nu när det är min tur. Därför vet jag exakt hur jag ska hedra hans minne: Jag ska försöka leva så bra jag kan, så länge jag kan.

Hjälp mig gärna med det, ända tills nån säger ”OJ VAD GAMMAL HAN HAR BLITT DU!”, och menar mig.

3 Kommentarer

  1. Erik J. Rudvall den 20 november, 2020 kl 08:34

    Heja!



  2. Kicki Myrberg den 20 november, 2020 kl 03:31

    Underbart, bara att låta sig inspireras! TACK!



  3. Per den 21 november, 2020 kl 08:01

    Tack för jättefin text!
    När min mamma dog var jag 25 år och förutom att jag gick omkring med en ilska över det en lång tid kände jag också en fascination över naturen och hur fantastiskt det är att allt hänger samman. Du sätter ord på en del jag kände då och du visar stort mod med att ta avstånd från just de personer som jag också helt enkelt inte kan med.
    Känns bra att vara på samma sida som du.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.