Budet om Pontus Schultz död i samband med en cykelolycka i Frankrike i förrgår har chockat många, inte minst journalister – så till den milda grad att någon av kvällstidningarna gjorde löpsedel på det, vilket förstås är en monumental felbedömning av hur allmänt bekant han var.
Icke desto mindre var han en av branschens viktigaste och mest intressanta personer, och alldeles bestämt en av dem med tjockast telefonbok. Vi umgicks inte privat, men vi var bekanta och hade träffats i jobbet många gånger och när vi träffades fick jag en rejäl kram. Jag älskar män som inte viker för en rejäl kram.
Pontus hade färgglada byxor. Han var energisk och mager och det var som om det hängde samman, man liksom såg energin förbrännas i varje litet ryck med handen, varje gest, varje litet kast med håret på den tiden han bar det längre. Han skrev långa lysande texter i Vision och Attention och ofta tänkte jag att han borde ha strukit tjugo procent. Han blev ivrig vid tangentbordet också. En gång löneförhandlade vi, vi var nästan överens om att jag skulle börja jobba för honom, men jag backade ur och valde att stanna i Skåne. Inte för att det var något fel på jobbet eller budet, utan för att jag bara ville ha mitt liv därhemma lite mer. (”Vad snackar vi för lön då?”, sa jag. ”Så mycket du kan med att begära”, sa han och skrattade, och fyllde i ”men om du vill ha mycket mer än andra som gör samma sak så måste jag kunna motivera det väldigt bra”.) Det var den perfekta löneförhandlingen. Ärlig, rolig, koncis.
Vi sågs på Grid, Bonnierbolagens stora höstkonferens, och Pontus började munhuggas med Expressens dårvarande chefredaktör Otto Sjöberg om en publicering. Det var lite ansträngt vänligt dem emellan just där och då, och nio av tio personer hade förmodligen dragit sig undan för att prata klart. Pontus gjorde tvärt om, vände upp mot mitt håll liksom för att visa ”det här samtalet pågår, och du är inkluderad i det om du vill”. Jag sa inget.
En annan gång träffade jag honom för ett slags tematiskt reportage, jag samtalade med personer som hade erfarenhet av att starta saker och tvingas lägga ner dem, av att våga testa grejer som inte bar, eller bara bar ett tag. Det blev ett roligt samtal och han mejlade mig en pdf på ett reportage han själv hade skrivit efteråt. Jag har mejlet kvar i min ”Arkiv”-korg. Det är det näst äldsta sparade jag har, daterat november 2005. Jag tittar på det och ser att han självklart inte hade tid att använda stora bokstäver.
Vi talade om att befinna sig i periferin eller i centrum, i intellektuell mening. Han rörde sig ledigt mellan båda sfärerna, hade garanterat uppfunnit banbrytande saker om han hade fått leva, och som han sa, det är bättre att ha fel på ett intressant sätt än rätt på ett tråkigt. Jag räknade på något sätt med att jag skulle få träffa honom många gånger till, säkert göra något tillsammans någon gång, kanske locka med honom i ett antologiprojekt, och känner mig, som så många andra som också ändå bara kände honom litegrann, nu liksom bestulen.
Han omkom några dagar efter sin fyrtioårsdag och efterlämnar hustru och tre små barn.
”vem var det där och vad fanken hade jag gjort för att reta upp honom?” funderade jag efter att en man med barnvagn helt oprovocerat bett mig dra åt helvete. jag hade bara stått vid ett övergångsställe, brytt mig om mina egna affärer, och sedan när det slog över till grön gubbe gått över gatan, när barnvagnsmannen plötsligt slungat förbannelsen över mig. var det för att jag skymde hans sikt? har jag en dubbelgångare som gjort honom illa? var det för att jag hade lite för nya dms på fötterna? Efter att, lätt chockat, ha gått ett par meter kom jag på vem mannen med barnvagnen var – det var ju han som brukade sitta med i panelerna på svts morgonprogram… jag visste inte, och lär nu aldrig få veta, vad som föranledde pontus schultz att be mig dra åt helvete den där morgonen utanför åhlens vid skanstull.
Oj. Så märkligt. Små avtryck människor gör, avsiktligt eller oavsiktligt…