Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Gotland och de jättetrevliga gymnasieeleverna

Vi var tre veckor på Gotland i år. Almedalsveckan plus två. Lika ljuvligt som vanligt, förstås, och vi hade sällskap av många vänner och släktingar i vårt hyrda hus som vi nu har återvänt till sju år i rad.

En sak som slog mig i år var av det tråkigare slaget:

Gotland har drabbats av den stora girigheten. Det var liksom alltid tvärt om förr, gotlänningarna satte en ära i att hålla priserna på normala nivåer. Nu fikar man i bästa fall till Stockholmspriser, och under själva Almedalsveckan tvekar inte krögarna att lägga på hundra spänn på varje rätt. Samtidigt följer inte kvaliteten med upp – många många ställen bemannas av jättetrevlig och strålande inkompetent gymnasieungdom som utan professionell ledning ska försöka få ut mat till några hundra besökare. Lummelundagrottorna var särskilt illa skötta, matställena i Kneippbyn är alltid ett skämt rent kvalitativt.

Man får lära sig. Den som ska tillbringa lite mer tid på Gotland gör klokt i att skaffa ett ställe med eget kök.

Samtidigt måste man förstå att detta följer ett logiskt mönster. Rekordfå hushåll är nu året runt-boende innanför ringmuren i Visby. Husen är helt enkelt för dyra för löneläget. Effekten blir att förmögna familjer med terränggående fordon kommer dit från Stockholm, betalar fem miljoner för pyttesmå hus som utnyttjas sex veckor om året. Det är klart att de får betala för sig, vem kan klandra den som bor där ständigt och har begränsade möjligheter att försörja sig under vinterhalvåret?

I Danmark – detta politiskt genomvidriga land – finns åtminstone en lag med vissa poänger: man kan inte sälja fastigheter till personer som inte är folkbokförda i landet hur som helst. Det kan vara klokt att fundera på någon form av styrning mot det i Sverige också. Kanske skulle man behöva vara folkbokförd i Visby för att få äga hus i Visby? Det finns nu delar av London som har förvandlats till rena spökstäderna. Jättefina lägenheter i jättefina hus har köpts upp, ofta av förmögna asiater, som investeringsobjekt. Ingen bor i dem. Städerna utarmas.

Bostadspolitik tycks mig ojämförligt svårt, inte minst eftersom det alltid dyker upp folk som säger ”men det är ju bara att…”. Om någon säger ”men det är ju bara att” när ett komplicerat problem har presenterats är vederbörande nästan helt säkert en lallare.

Nå. Hur som helst. Jag är tacksam över att få hyra ett hus, innanför muren, där en familj annars bor resten av året. Och jag längtar redan tillbaka.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.