Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Helt vanlig svensk dagstidning – så funkar det

Den här texten måste för en van tidningsläsare kännas en smula surrealistisk att läsa. Men sådant som vi som arbetar i mediebranschen har tagit för självklart är i våra dagar så ofta missförstått, avsiktligt vantolkat eller helt enkelt okänt för många människor att vi måste försöka göra något åt det.

Jag skriver alltså detta för att förklara hur de flesta av våra vanliga svenska dagstidningar fungerar. Kanske kan det göra någon nytta. Sprid gärna texten, kopiera den och använd den i undervisning om du är lärare och tror att det kan vara värdefullt! Och läs den gärna om du är en helt vanlig tidningsläsare som har börjat tro att Sveriges Television drivs av en vänsteragenda, eller att alla nyheter i Sydsvenskan måste stötta liberala idéer, eller vad det nu kan vara.

Är ni med? Koncentration nu, så börjar vi.

• Många tidningar drivs som ett företag, för att ägarna ska tjäna pengar. Intäkterna kommer oftast från betalande prenumeranter och från annonsörer.

• Men många tidningsägare vill en sak till: De vill bidra till samhället och samhällsdebatten, och kanske också påverka den. Detta gör man traditionellt på två sätt: Man låter en självständig nyhetsredaktion ta reda på saker och berätta det i tidningen, så att medborgarna blir välinformerade och kan fatta bra beslut inom demokratins ramar. Och så har man en ledarsida, som oftast bara består av en eller kanske två sidor i tidningen. På ledarsidan skriver oftast några anställda skribenter, och de driver opinion – de tycker saker, argumenterar för saker, kritiserar saker. De undertecknar oftast med sina namn, men ibland inte, men oavsett detta så räknas det som publiceras där som ledarsidans kollektiva uppfattning. Och den ska stämma någorlunda med det som ägarna har tänkt sig. LO äger en liten del av Aftonbladet och uppdrar åt ledarsidan att driva socialdemokratisk opinion. Resten av tidningen omfattas inte av sådana direktiv.

På ledarsidor medverkar också ibland fristående kolumnister, de omfattas inte av uppdraget att förvalta tidningens linje.

(Min tidning Sydsvenskan ägs av familjen Bonnier, som äger många tidningar, där det också finns skillnad på de olika politiska profilerna, men där liberala idéer oftast är grunden. Man kan alltså som anställd ledarskribent på Sydsvenskan inte gärna skriva att kommunism är ett bra samhällssystem. Men om du inte får skriva detta på Sydsvenskans ledarsida, så betyder inte det att din yttrandefrihet är hotad. Du är fri att yttra dig – men du har ju inte automatiskt rätt till fritt spelrum på vilken plattform du själv behagar. Du är heller inte censurerad. Censur är att få sina yttranden granskade i förväg, och inskränkta med hot om straff från myndigheter. De här skillnaderna är stora, grundläggande och avgörande.)

• Till detta kommer ett par sorters åsiktstexter till. Dels på kultursidan, där personer med speciella ämneskunskaper skriver om olika kulturyttringar och bedömer dem. Här finns också utrymme för viss filosofisk och samhällsorienterad reflektion, kan man säga. Dels på tidningens olika debattplatser, där utomstående personer – alltså vanliga läsare och politiker och företrädare för organisationer och företag – kan skriva och säga sin mening om en fråga.

Så långt är det väl inga konstigheter? Nej, verkligen inte. Om ni inte har fler frågor så kan ni sluta här.

Men nu börjar vi komma in på områden som omgärdas av en del missförstånd och desinformation. 

• En vanlig konspirationsteori om i stort sett alla massmedier är att någon som är inblandad i medieproduktionen, på något sätt, luras. Att nyhetsreportrar vet saker som de inte berättar om, eller att nyhetsurvalen görs för att skydda eller sätta blåslampa på enskilda makthavare. Det finns många exempel på sådana här konspirationsteorier. Nästan alla bottnar i försök att tysta medier, inte tvärt om: det finns starka krafter som inte vill läsa något negativt om till exempel Sverigedemokraterna. Om en tidning då avslöjar något som är sant och relevant och uppenbart dåligt om Sverigedemokraterna, då blir deras mest hängivnas taktik att försöka skjuta budbäraren: ”Det är inte sant, det var ju Sveriges Radio som berättade om det”. Det här har gjorts så intensivt så länge av så många att det har börjat få effekt. Detta har varit Donald Trumps taktik under hans politiska år, och han har lyckats. Hans supportrar går visserligen ofta med på att tv-kanalen Fox News är långt åt höger, kanske till och med propagandistisk – men har samtidigt bestämt sig för att världens kanske bästa nyhetstidning, The New York Times, är till vänster på motsvarande sätt. Det är den inte, den framför bara åsikter på ledarplats. Nyhetsredaktionen där är neutralt rapporterande och tufft granskande. Detta debattknep pågår för övrigt i Sverige också; ett ganska lyckosamt försök att förskjuta allt som är mitten och neutralt till en plats där det går att avfärda som ”vänster”. Det är inte en extremistisk fråga; helt vanliga borgerliga kommunalråd upprepar (oftast mot bättre vetande) precis sådana här saker, för att underminera maktgranskning som de inte vill utsättas för.

• Ingen som arbetar som vanlig nyhetsreporter på en svensk dagstidning behöver redovisa sina privata politiska uppfattningar. Det pågår ingen sådan styrning, det ställs inga sådana frågor. Det är, brukar man säga, vattentäta skott mellan ledarsidan och resten av tidningen.

Så. Då har vi rett ut det. 

Varför har det blivit så här då? Finns det inga fler skäl än att många makthavare vill underminera det som hotar dem?

Jo. Det smärtsamma är att svenska medier delvis har sig själva att skylla för de här problemen – också. Medieredaktioner har lagt för lite kraft på att pedagogiskt redovisa sitt arbete och sina principer, och har dessvärre en olycklig vana att låta olika ”blandgenrer” få allt mer plats. Ett enkelt exempel är hur SVT matchar fram Mats Knutson som sin politiske kommentator. Det är till Mats Knutson vi ska vända oss för att få politiska utspel tolkade – han blir kanalens egen expert, och eftersom han i den rollen måste dra en del slutsatser uppfattas han då som en åsiktsjournalist mer än en vanlig journalist. Det är inte så konstigt. Massmedierna borde inte göra så, enligt min mening. Man bör i stället låta Mats Knutson verkligen vara reporter, och helt enkelt intervjua olika experter och redovisa vad de säger. Slutsatserna bör lämnas till tittaren.

• Kulturjournalistiken har också syndat, och där är jag själv i högsta grad medskyldig: kulturbegreppet har vidgats till att alltför ofta handla om raka och konkreta politiska frågor. Det har publicerats texter på svenska kultursidor det senaste decenniet som inte går att skilja från texter på ledarsidan. Jag har själv skrivit sådana, och med facit i hand borde jag inte ha gjort det. Jag kan bara försvara mig genom att säga att rågången är svårare i en ny värld. Det som Google gör, är det ekonomi? Ja. Politik? Absolut. Kultur? Självklart. Världen stämmer helt enkelt inte alltid med hur svenska dagstidningar har sina sidor och sina traditioner ordnade, och vi har inte tillräckligt modigt lyckats göra om för att följa det.

• Så vad göra nu? Vi borde göra om, och vi borde börja radikalt, med en åtgärd som i sig vore oöverträffat folkbildande. Jag skrev om det i en serie blogginlägg för mer än fyra år sedan. Den som vill kan läsa med start här. I korthet: Svenska papperstidningar måste göras om. ”News” och ”views” måste publiceras på helt olika ställen i tidningen – även om ämnet är samma. Låter det konstigt? Klicka på länken och fundera.

1 Kommentar

  1. Kent Lundgren den 7 juni, 2020 kl 10:53

    Tack för analys!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.