Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Hemma på Norra Halland

I dag var jag på Norra Hallands redaktion i Kungsbacka. Det var ett gammalt löfte som infriades: nån gång när jag hade vägarna förbi skulle jag träffa personalen över lunch som informell gästföreläsare och samtalspartner. Så det gjorde jag, och det var väldigt roligt, åtminstone för min del.

Norra Halland är speciell för mig av många skäl. Jag började min bana där och på systertidningen Kungsbacka Tidning som väldigt ung. Allt har förändrats sedan den tiden, och det är så fantastiskt att se det: en hopplös döende vanskött knastidning har blivit ett modernt lokalt mediehus med enormt stor lojalitet hos läsekretsen.

Till stor del kan man nog tacka Kristian Alm för det. Han inledde för snart tio år sedan det omöjliga arbetet med att förnya och säkra upp tidningens framtid medan den gamle vd:n och huvudägaren Karl-Arvid Andersson fortfarande levde. ”Jag har aldrig gjort något så svårt, aldrig gjort något som har krävt lika många delar av mig som människa”, sa han nån gång när vi pratade om saken.

Efter att vi var klara gick vi ut på bakgården på Kyrkogatan. Där står den gamla blypressen fortfarande, i ett fallfärdigt hus. Allt är kvar från den sista tryckdagen i december 1991. Sättkasten ligger där, färdiga bildklichéer, blytyper i lådor, gamla inbundna årgångar angripna av svartmögel. Kristian har lagt presenningar över maskinerna för att de inte ska bli än värre anfrätta.

Man säger att Norra Halland var sist i Europa med att göra en dagstidning på blypress av gammalt snitt, och det är en skandal och en sorg att inte någon rik knös alternativt Kungsbacka kommun har gjort en punktinsats för att en gång för alla göra ett riktigt museum av det som finns i det gamla rucklet. Det skulle gå att göra det så fantastiskt, bara med det som redan finns på plats. Lägg till det en del filmer och dokumentärer som gjordes om Norra Halland och om Karl-Arvid Andersson, och tidningen och staden skulle verkligen kunna få något oersättligt och unikt att visa upp. Här en liten film och ett par snabba bilder. Men rulla ner lite, det kommer en berättelse till här.

image1

image2

image3

Jo. Det var alltså en sak till: När Kristian och jag gick där och tittade så hände något lite lätt osannolikt. Vi hittade ett nummer av tidningen från våren 1996, som låg löst på ett bord. Våren 1996 var jag tjugo, skulle snart börja ett vick på Göteborgs-Posten för att sedan flytta vidare till Expressen och därmed sluta skriva i Norra Halland.

”Vi kan ju kolla om jag har med något i den där”, sa jag.

Det hade jag. Och inte vad som helst, utan ett av mina få egna lokaltidningsscoop. Jag skrek rakt ut när jag såg det, överst på den första sportsidan.

På aviga vägar hade jag fått veta att en lokal idrottsförening på ganska låg nivå i seriesystemet hade betalt en övergångssumma för att kontraktera en duktig spelare med meriter från betydligt finare sammanhang. Jag tyckte att det var anmärkningsvärt – och framför allt allmänintressant. Förekommer det övergångssummor så långt ner i serierna? I föreningar som framför allt finns till för sin ungdomsverksamhets skull? Där folk sliter och jobbar ideellt med att fixa klubbens ekonomi för att ungarna ska hyggliga träningsförutsättningar?

Jag gjorde då något rätt offensivt. Jag förstår inte riktigt hur jag fick modet. Jag gjorde en bluff.

Jag ringde till den stora klubb högre upp i seriesystemet som spelaren hade tillhört och presenterade mig som en person som höll på med ekonomi i den mindre föreningen.

”Jag skulle bara kolla, visst var det 200 000 kronor ni fick för xx när han skrev på för oss?”.

”Ja, det stämmer”, svarade personen i andra änden utan att tveka.

”Tack, det var bara det jag behövde kolla, ha det bra”, sa jag och la på.

Storyn bekräftad genom wallrafferi. Bra grej. Jag skrev den, och lämnade in den till sportredaktören. Som höll på att kissa på sig. Han blev fruktansvärt nervös. Detta var ju en riktig nyhet. Som dessutom riskerade att reta upp delar av föreningslivet. Sådant ville han ogärna ha i tidningen. Matchreferat med välvillig blick var mer Norra Hallands melodi.

När saken sedan kom in i tidningen några dagar senare hade sportredaktören gjort vad han kunde för att ta udden av grejen. Under min text skrev han en krönika där han slätade över vad som stod i min nyhet. Man kan i princip säga att han polemiserade med den. Han gjorde dessutom en extra intervju där den klubbansvarige fick säga andra saker än han hade sagt till mig i huvudartikeln, och liksom kommentera intervjun med sig själv.

En uppvisning i feghet åt alla håll, kort sagt.

Jag var rätt knäckt. Jag hade förväntat mig en skitstorm, men verkligen inte ett bakhåll från den egna redaktören.

Vid den här tiden hade jag börjat göra en del inhopp även på GP:s sportredaktion. Jag visade sidan för dåvarande krönikören Janne Hansson, som ibland hjälpte mig att vässa texter. Han skrattade en lång stund och skakade på huvudet. Han kunde liksom inte tro vad han såg. Men han var snällt peppande. ”Helt otroligt. Men glöm det där nu, det kommer fler chanser, du har ju rätt i sak”, sa han.

Och… ja, nu låg den där, den gamla tidningen med ett av mina värsta men samtidigt bästa tidiga reporterminnen. Så lustigt att jag fick syn på just den av alla tidningar.

***

Senare under denna vackra höstdag föreläste jag för kommunpersonal och allmänhet i kulturhuset Fyren, och åt middag med mina fina föräldrar. Nu åker jag tåget hem och provsmakar på chokladen jag fick. Och tänker som jag ofta gör med tacksamhet på mitt yrke och mitt liv.

1 Kommentar

  1. Kristian Alm den 4 oktober, 2016 kl 07:39

    Tack för omnämnande! Jag slogs mycket riktigt för bevarande av tryckeriet men presenningarna lade jag inte dit, det fanns det andra inblandade som gjorde. Men vädrade fuktiga lägg och borstade bort svartmögel gjorde jag.?



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.