Herrljunga

Pappaboksuppläsningen i Herrljunga stannar kvar i minnet. Det var så märkligt… det var som om jag kände igen samtliga elva besökare. (Ja, elva. Jag är inte Guillou precis.)

Herrljunga har ett otroligt fint kulturhus. Ett bibliotek som bara fortsätter i rum efter rum. På en lekplats i närheten gungade min syster min dotter i nästan en timme medan jag läste, och jag fick använda tevatten från en termos när jag gjorde välling till den lilla inför hemfärden.

Ansiktena i Herrljunga, varför var de så bekanta? Jag brukar ofta tycka att människor är lika människor. Jag brukar dra för stora växlar på små drag, och förtjust säga ”men kolla, han ser ju ut exakt som Freddie Mercury!” medan omgivningen besviket säger ”eh, ja, lite kanske”. Och där satt en av bibliotekarierna och såg ut exakt som bloggaren Lotten Bergman, och en av de andra liknade Robbans exflickvän som förresten också heter Anna, och mannen där längst bak som satt och halvsov, alldeles uppenbart ditsläpad av sin fru, han såg ut som filmregissören Roy Andersson, och hans fru såg ut som en syster till Lunds universitets tidigare rektor Philip Sandblom, och så kvinnan som fick skjuts med oss till Alingsås efteråt som såg ut som en gammal skolkamrats mamma. Den gamle mannen som öppenhjärtigt berättade för oss andra om hur han och hans hustru förlorat ett barn såg ut exakt som en nu pensionerad medarbetare på Sydsvenskan. Pizzabagaren vi träffade när vi åt före läsningen såg ut exakt som befälhavaren på Enterprise.

Det är kanske ett alldeles särskilt arkiv av mänskliga drag som har samlats just i Herrljunga? De välkomnar besökare genom att få dem att känna igen sig. Jag får lust att skriva en sjuhundrasidig bok om Herrljunga.