Hr Gustafsson och de två grundkraven

Livet är fullt av bildningsluckor, men i veckan täppte jag i alla fall till en. Jag fiskade fram ”Tennisspelarna” av Lars Gustafsson, som jag har stående i en nyutgåva från Modernista med förord av the one and only Sigrid Combüchen.

”Tennisspelarna” är en kortroman, och den påminner verkligen inte om mycket annat jag har läst. Den bestående känslan – som jag nu bär med mig som en klunk helium – är skribentens ysterhet. Han gör verkligen precis som han vill, säker på att språk och tankar bär, och han lyckas ändå säga något om massor av saker.

När jag tänker på vad som har fått mig att skriva mina sju böcker (Gustafsson skrev för övrigt runt nittio, och inga som helst jämförelser i övrigt, för det enda jag är säker på att jag är bättre på är nämligen att hantera textkritik, han var ökänd bland tidningsredaktörer för att inte riktigt tåla det) så är det egentligen bara två saker. Samma två saker.

För det första måste idén ysta sig, som min förläggare Svante Weyler säger. Den måste ligga där som en bit mozzarella i badet och liksom bli större och större av sig självt, eftersom man omärkligt matar den med nya tankar och nya frågor. Man tänker på den medan man brer en smörgås. Man tänker på den medan man rakar skallen. Man tänker på den när man stryker en skjorta och när man letar efter osaltade cashewnötter på Coop. Om man inte känner så för idén, så kommer den inte att generera tillräcklig energi för att projektet ska bli klart. Det går inte. Det blir för jobbigt då.

För det andra måste det finnas en form. En magisk konceptualisering. ”Att hitta” uppstod nästan helt på grund av det: idén som sa ”SÅ skulle jag kunna skriva om det där”. Eftersom ämnet fanns där, byggt i mig av femton år av nördigt intresse och inläsning, eller mer, så var saken därmed klar.

Detta slog mig för övrigt omigen när jag läste ett förhandsexemplar av min kollega Patrik Svenssons omtalade ”Ålevangeliet”, som släpps efter sommaren, och som redan är såld till 33 länder. Ämnet är kul – att nörda ner sig i existensen genom en ovanlig fisk som vi inte vet så mycket om, och att på så vis försiktigt säga saker om vad det vill säga att vara människa. Men det är formen, kompositionen, som gör att ”Ålevangeliet” blir till en läsvärd bok.

Jag tror att man kan säga ungefär detsamma om ”Tennisspelarna”. Lars Gustafsson hade massa Twitter-mässiga saker att säga om filosofi och tennis och skolskjutningar och racercyklar och politik och vänskap, men inget av det hade hållit för mer än en tweet – om han inte med hjälp av språket och tidens inramning skapat en så fulländad form.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.