Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

I natt jag drömde

Det har förekommit perioder i mitt liv då jag har drömt mycket intensivt. Det är ofta som det ofta är: omöjliga kombinationer av människor, platser och tid.

Ofta kommer de här drömmarna i tider av viss kreativitet. Hjärnan vill nånting. Den mest intensiva drömperioden i mitt liv pågick under några månader när jag gjorde klart min första bok, Ordlekar, som också är den konstigaste och bästa av mina böcker, eller i alla fall den som jag kanske känner starkast för.

Men vad ville hjärnan natten till i dag?

Underhålla mig. Tror jag.

Så här var det: Min kollega Cecilia Nebel och jag befinner oss i en stad, den är ganska stor, och vi måste till Polen. Någon i Polen har fått Nobelpriset och vi ska få tag på vederbörande. På flygplatsen ser jag ett parkerat plan med LOT-logga, aha, polskt plan, säkert på väg till Warszawa. Vi stoppar det när det rullar ut.

”Vänta lite”, säger jag till piloten, ”så fixar vi biljetter”.

Piloten suckar lite och ställer motorn på… eh… tomgång. Antar jag. Cecilia pilar iväg för att ordna biljetter, men dröjer, och jag går ombord så länge. Planet är litet, utifrån ser det ut att vara fyra stolar i bredd med en gång i mitten, men inuti sitter man fyra plus fem. Men i ganska få rader. Kabinen är alltså i det närmaste kvadratisk.

Piloten orkar inte vänta, och bränner iväg. Cecilia blir kvar.

Direkt vid takeoff känner jag att något är fel, planet hittar ingen riktig lyftkraft och piloten lyckas bara precis få styrsel på maskinen. Jag förstår att vi kommer att krascha och ropar ”brace for impact”, på engelska, det är standardinstruktionen som används av flygpersonal. Jag kurar ihop mig och håller armarna om huvudet, men kraschen kommer inte.

I stället kliver jag av, i farten, och befinner mig på en fin gräsmatta utanför en trevlig funkisvilla som tillhör kocken Leif Mannerström. Jag går in och säger ifrån på skarpen:

”Du får fan hålla efter dina hästar bättre. Nu kom de i sken och vårt plan var tvunget att nödlanda!”

Jag pekar ut genom fönstret. Längre bort saktar planet in under ordnade former i en sorts parkliknande trädgård med många äppelträd i.

Slut.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.