Man ska inte göra listor över sina vänner, förmanar vi vår sexåriga dotter. Man måste inte säga att någon är ens bästa vän. Man måste så klart inte lägga band på sig när man förklarar för någon att man tycker om honom eller henne, men… man måste bara inte göra en lista.
Ändå tänker jag ofta på Marcus precis sådär: som min bästa vän. Det är väl någon sorts instinkt, jag har skrivit om det tidigare, och för mig bottnar det väldigt ofta i tid. Det finns några personer i mitt liv som jag litar obändigt på och älskar, och de har det gemensamt att de har funnits där länge.
I förrgår kväll satt Marcus vid vårt köksbord i Lund. Fem barn har vi, och två fruar. Vi brukade vara två, nu är vi nio. Vi pratade om olika saker, utan stark linje, vilket är hela poängen, och Marcus sa: ”Ibland kollar man ju sig i spegeln och undrar varför det gick så bra.”
Det vill säga: det finns ett par ungar, det finns ett jobb, det finns ett hem, det finns fysisk hälsa, det finns något slags generell… lycka. Hur kunde det bli så otroligt fint och bra?
”Ja, det är enkelt”, sa jag. ”Vi hade en jävla tur när vi valde livskamrater. Och så har vi god hälsa, och stabila närvarande föräldrar.”
Häromdagen skrev jag på Twitter att tacksamhet är min favoritdygd bland de kristeliga dygderna. Tidningen Dagens ledarsida saxade det där och publicerade det. Det var bra, jag blir gärna citerad på det.
Fint.