I tusen liv

Ni vet att jag skriver om Henrik ibland, men nu ska jag skriva om Hanna. Hanna är hans lillasyster och hon var nio när hon bröt armen i samma olycka som tog hennes storebrors och hennes pappa Staffans liv. Det var trettio år och fem månader sedan.

Nu – eller för några få år sedan, rättare sagt – har också Hannas mamma Lena dött. Hon fick cancer och dog vid 65.

Om detta, och om sorg och om kärlek och om mycket annat, har Hanna skrivit. Säkert inte med någon tydlig idé om att det skulle bli en bok – men det blev det. Avskalad strålande kraftfull lyrik. I går samlades vi, säkert femtio vänner och kolleger och familjemedlemmar, på restaurang Ester i Kungsbacka för att fira bokens ankomst. Jag hade så roligt, jag är så stolt över Hanna, denna enastående människa som lever sitt liv med sådan resning och ryggrad och värme, och jag tycker så oerhört mycket om hennes man, och deras tre söner som alla påminner om Henrik på var sitt sätt. Och pappa Staffans alla systrar, alla de där små minnena vi kan ge varann, minnen från olycksnatten, men ännu mer små händelser från vardagslivet, platser, möbler, språkliga egenheter som uppstår inom familjer men som också jag, som var där varannan dag mellan sex och tolv års ålder, fick tillgång till. Ett andra hem. En andra familj. När Hanna gick på toa passade jag på att bryta ihop lite bakom Linas axel, Lina som jag knappt känner, men som klappade på mig, och hade en servett.

Jag kan förstås inte säga något sådär svalt objektivt recenserande om boken. Jag läste den sent i går på tåget hem. Den är fantastisk. Och den är… användbar! Jag tror att den går att liksom… använda. För den som sörjer något, eller den som lär sig vad det är att vara människa. Och ibland är metaforiken bara helt ljuvlig.

En dikt, ”Råö”, låter i sin helhet så här:

Vi slår upp ditt tält
över våra huvuden
Mellan oss och dig
finns bara den tunna tältduken
som en andra hud

Kommentera