Inställelseplikt

I höstas framkom det att en stor majoritet i riksdagens försvarsutskott tycker att man inte längre ska kunna straffa dem som inte infinner sig för värnpliktstjänstgöring (vilket inte måste vara detsamma som militärtjänstgöring!).

Och de är fel ute. Det här samhället behöver mer plikt, inte mindre. Ett rakare ansvarstagande, utan undantag.

Det betyder inte att alla ska göra vapentjänst. Den som behövs bättre till annat eller inte på villkors vis kan tänka sig att hålla på med vapen – sådana som jag då, som hamnade i den vapenfria utbildningsreserven och således aldrig har hört av Försvarsmakten igen sedan jag mönstrade – ska givetvis användas annorlunda.

Jag tänker mycket på försvarsfrågor. Det är sant! Jag har aldrig skrivit en rad om det, och jag pratar sällan med vänner och familj om det, herregud, vem pratar om försvarsfrågor i dag, men… jag tänker på det. Om vi borde gå med i Nato, eller behålla ett bättre invasionsförsvar. (Antingen eller – man kan inte ansvarsfullt avstå båda.) Om vi borde ha allmän värnplikt som omfattar även kvinnor (nej, inte så länge män inte kan föda barn). Om vi borde subventionera bort svensk vapenindustri i stället för att subventionera hit den (ja, kanske det).

Vem ska jag tala med om detta? Pappa, kanske. Han var reservofficer länge.