Instastories

Under lanseringsveckan för ”Att hitta” fick jag sköta Weyler förlags Instastories. Så här skrev jag där, utportionerat under sju dagar.

***

Jag heter Andreas Ekström, min bok ”Att hitta” utkommer på lördag, och därför har jag fått äran att sköta Weyler förlags instagrammande den här veckan.

Jag har hört att Instagram är ett bildmedium.

Glöm det.

Jag är en textmänniska.

Eftersom ni som följer Weyler förlag här sannolikt är lite nördigt intresserade av böcker tänkte jag använda den här veckan och det här forumet för att berätta om hur ”Att hitta” kom till.

Alla bryr sig nog inte jättemycket om det. Men kanske just ni ändå? Lite?

Det började den 15 mars klockan kvart i ett. Jag slurpade i mig en nudelsoppa på det vietnamesiska haket på Klostergatan i Lund i sällskap med min käre vän Östen Rosvall – en man vars klokskap, värme och mänsklighet inte låter sig fångas i några få rader – när Svante Weyler ringde. Han gör det ibland.

”Nu MÅSTE du skriva en ny bok”, sa han. Och han hade ett särskilt skäl att säga det.

Han brukar säga sådär annars, då och då. En gång i halvåret ungefär. Nu måste du skriva en ny bok, om det där som är ditt huvudämne: människans plats i digitaliseringen.

Jag har alltid sagt nej, och jag har haft goda skäl. Alla böcker om internet är nämligen tråkiga. Det är nästan omöjligt att gestalta internet, att ens skriva vettiga reportage om internet. Detta vet alla som plågat sig igenom filmen ”The Social Network” och njutit av genren ”dramatic typing i blått skärmljus”. Fy fan.

Men nu hade Cambridge Analytica exploderat rakt i fejan på Fejan. Något tycktes äntligen hända. Kunde det vara så att vi hade nått en ”tipping point”, att vi skulle kunna få en vettig och allomfattande debatt om nätkulturer på ett sätt som skulle engagera alla, bortom de mest specialintresserade?

”Jag ska hedra din fråga genom att tänka efter lite innan jag säger nej”, sa jag. Jag skulle ändå ta tåget till Stockholm bara nån timme senare.

Passerade Hässleholm och möjligen Alvesta. Sedan kom jag på hur jag skulle göra. Fällde upp datorn och skrev i en utandning förordet till ”Att hitta”, ett förord som i allt väsentligt är oändrat sedan dess. Det var underbara minuter.

Här kan det vara på sin plats att understryka att jag avskyr romantiseringar kring skrivande. Det är ett hantverk som man kan lära sig med mycket träning. Inspiration är för ofokuserade latmaskar. Ungefär så. Jag ska återkomma till det.

Nästa morgon strax efter nio ringde jag Svante från mitt hotellrum i Stockholm. Det var på Grand. Jag bor aldrig på Grand, men jag hade bokat sent, mina favoritställen var fulla, och så fanns ett erbjudande på en sån där förmedlingssajt som jag hatar, så jag bodde på Grand.

”Jag har det”, sa jag. Lite planerat sådär. Det kändes som en cool replik att kunna återberätta långt senare på Instagram.

Så berättade jag för Svante hur jag på trettio sekunder på tåget hade fått en sorts helhetlig idé som bar tillräckligt bra för att det skulle kunna bli en bok som jag kunde stå ut med att skriva och som någon skulle kunna stå ut med att läsa.

Sex kapitel om att hitta. Tre huvudsakligen om internet. Tre huvudsakligen om andra saker. Frågor snarare än svar. Och så en genremässig hybrid: essä, reportage och stickspår. En grundläggande känsla av att jag skriver precis det jag vill skriva, och låter bli att bekymra mig över den ofrånkomliga spretighet som därmed kommer att bli resultatet.

”Bra, precis så ska du göra”, sa Svante och fortsatte genast att skjuta iväg idéer.

Jag nämnde Peter Englunds ”Tystnadens historia och andra essäer” som en modell, något att ha i bakhuvudet under arbetet. Så blev det sedan inte – inte bara för att Englund förstås spelar i en annan liga, utan för att jag dessutom skrev mer sorgesamt än han.

”Tystnadens historia” är en underbar bok förresten, full av upptäckarlusta och gott humör.

Jag skrev sedan boken på 33 dagar. Den är 145 000 tecken lång, så det motsvarar ungefär en halvlång nyhetsartikel plus faktaruta per dag, det är inte så mycket egentligen. Och vad är snabb produktivitet värd i sig? Nån roligt dryg amerikansk författare hörde om en annan dryg amerikansk författare som hade skrivit så och så många tusen ord på så lite tid, och avfärdade det:

”That’s not writing. That’s typing.”

I alla år som reporter har jag fått höra att jag är snabb. Ja, visst. Jag är sprinter. Men tror ni att det automatiskt gör mig till maratonlöpare?

Jag skulle aldrig kunna skriva en avhandling. Jag skulle aldrig kunna upprätta Excel-ark och metodiskt köra stora datamängder genom en rad filter för att se mönster och slutligen presentera det under oglamourösa former. Jag skulle inte ens kunna sitta och skriva i lagom takt under en vanlig åtta timmar lång arbetsdag. Jag har aldrig kunnat det. Jag skriver i stället i korta spurter, som sedan kräver pingis och långa luncher och planlöst bläddrande på internet.

Jerry Seinfeld fick en fråga på det temat. Om han hade synpunkter på sina kollegers metoder. Michael Richards som spelade Kramer kunde stå i ett hörn i kulisserna och vråla och hicka och humma och vara konstig.

”Vi försöker alla att simma till samma ö”, sa Seinfeld då. Roliga ön. Vilken simstil som används spelar ingen roll. Vadhelst du behöver för att ta dig dit – kör bara.

Jag är för evigt tacksam för redaktörer som låter mig spela pingis, eller sticka iväg på babysim med min dotter under lunchen, eller ha en dag då det helt enkelt inte kommer nån grej från mig. Jag försöker bara simma till roliga ön.

Detta måste ni fatta: Jag gjorde research i tio år innan jag skrev. Det gjorde jag faktiskt. Eller mer ändå. Jag visste bara inte att det var det här jag gjorde research för. Jag kunde verkligen njuta av ett slags förräntning av kapitalet: allt detta läsande och skrivande och lyssnande på amerikanska poddar kom till nytta ändå!

Tur det. Det hade varit århundradets största slöseri med tid annars.

Ett verkligt dilemma, som ändå inte var ett dilemma: Det sjätte kapitlet. Det heter ”Att hitta min nästa lever”.

Jag behöver en ny nämligen. Ganska snart, förmodligen.

I den mån kolleger vill intervjua mig om den här boken så är det så klart den personliga vinkeln de väljer: jag kommer ju faktiskt att dö om jag inte får en ny lever. Jag hade också frågat om det.

Men min bok handlar inte om det. Den berättar om det, men den handlar inte om det. Det måste jag lyckas förmedla. Berättelsen om min nästa lever är bara ännu en berättelse om en mänsklig ursträvan – om förkovran och nyfikenhet och strävan och längtan efter en intelligent struktur.

Så vad säger jag om Malou i TV4 vill prata med mig om organdonationer? Inte kan jag tacka ja. Boken handlar ju inte om det. Men inte kan jag tacka nej. Det är ju en möjlighet för mig att berätta mer om det jag verkligen vill berätta om.

Under tiden: det underbara förlagsmaskineriet satte i gång. Blixtsnabbt kom Svante, Tove, Minna och jag överens om detaljerna. Valde en bild, satte formen med hjälp av Sebastian Larsmo som gjorde några utkast till ett omslag som vi omedelbart tyckte mycket om. Katalogtext, utgivningsdatum, räkna baklänges, när måste vi skicka till tryckeriet, när måste ni då ha det helt färdiga manuset… Fixa ljudboksavtal och boka studio åt mig för inläsning.

Och så redigeringen. Den satans jävla.

För naturligtvis är de där 33 dagarnas skrivande inte lika med ett helt färdigt manus. Jag är definitivt inte den sortens författare som kan göra helt färdigt själv, och jag tror att författare som tror det har en självbild som kan vara… orealistisk.

Om inte min bäste vän Niklas Orrenius och min bästa fru Lisa Kirsebom och min bäste chefredaktör Daniel Sandström och min bäste lillebror som jag inte har Björn af Kleen hade kunnat läsa och se och säga precis rätt saker så hade jag helt enkelt stått mig slätt.

Andra viktiga läsare under processen: Svante Weyler förstås. Så underbart precis och vaken i textarbetet. Tre övergripande synpunkter hade han på råmanuset, alla var klockrena, alla var tydliga, alla ledde mig till klara och konkreta förbättringar.

Och så mamma och pappa, de pensionerade lärarna, som lutar sig på sin solida bildning, sin enorma kulturkonsumtion och sina rödpennor, och som samtidigt står helt fria från branschen och därför kommer med synpunkter och frågor som jag kan lita på på ett särskilt sätt.

Och så min syster, forskaren Anna Peixoto, som inte står ut med dålig pedagogik. Och personerna som jag tackar i boken. Någon eller några av dem kommer kanske rent av att bli lite förvånade över att de är med på tacklistan, jag gjorde väl inget, kanske de tror. Men i själva verket har de kanske sagt något avgörande, varit smarta eller snälla eller kloka eller analytiska i precis rätt läge.

Jag har en tendens att inte glömma sådant. Mitt minne fungerar som en samling Youtubeklipp. Hela replikskiften finns kvar, som om de var inspelade.

En dag var det klart. Ingrid H Fredriksson korrekturläste och skickade vänliga ord till mig. Jag började planera releasepartyn, och bestämde att jag ville ha fyra. Göteborg, Malmö, Stockholm, Lund. Mina hemstäder. Och nu är det äntligen dags.

Jag har haft så väldigt roligt. Jag har njutit så av att få ta i lite. Hoppas nu bara att åtminstone några personer kan tycka om resultatet, och hoppas att ni boknördar som följer detta konto har haft åtminstone något utbyte av detta oredigerade och bitvis smärtsamt självupptagna vittnesmål om hur ”Att hitta” blev till.

Ha det så himla bra. Tack för att ni har läst. Vi ses!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.