Jocke och Jonna och stora morgontidningar

Jag tycker alltid att det är besvärande när de stora tidningarna väljer så väldigt samma: denna helg har tre av landets fyra stora morgontidningar valt att göra rejäla reportage om Youtube-fenomenen Jocke och Jonna. Som är aktuella med en bok. Och en låt också, säger man mig.

Eftersom jag har barn i mellanstadieåldern har jag snubblat över dessa J & J några gånger, sett något litet, lyssnat på dem, försökt ana vad det är, på ett ungefär, som tilltalar en yngre generation. Jag gör alltså vad jag kan för att inte förfasas över ungdomens kultur i sig – det har ju föräldrar alltid gjort, och det är sällan helt befogat. Ofta handlar det bara om den sortens oförståelse som offentliga uttryck SKA skapa hos föräldragenerationen. Annars pågår det ju ingen frigörelse.

Sedan är det väl så att jag reagerar på ”mediefrågan” i detta mycket mer när det handlar om en kulturyttring som jag inte är så förtjust i, för att uttrycka det artigt. Jag kan förmodligen inte frigöra mig från min egen känsla av att det som Jocke och Jonna sysslar med i offentligheten saknar större värde, eller till och med är kasst för unga att hålla på att bry sig om.

”Men varför ska vi skriva om det här?”, sa en ärrad redaktör på The Guardian när Kurt Cobain hade dött 1994.

”För att våra döttrar gråter”, sa en annan lika ärrad men förmodligen mer analytiskt lagd redaktör.

Jag letar efter en plats mitt emellan dem. Det är klart att medierna ska skildra stora fenomen som berör. Men medierna ska heller inte bara utgå från vad som är populärt. Medierna ska också använda redaktörernas mänskliga omdöme, och välja: vilken värld vill vi skildra? Vad vill vi lyfta fram? Jag tyckte, för att ta ett snabbt exempel, att det var direkt fel av DN att göra ett ösregnslångt reportage om en manisk fastighetsmäklare i New York. (Ett i och för sig utmärkt genomfört reportage.) Vi behöver inte slänga mer näver på den brasan liksom, den brinner ändå.

Så hur hittar man balansen mellan att göra journalistik för alla, och att hålla ett slags publicistisk linje där det egna omdömet och den egna erfarenheten tillåts vara en faktor?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.