Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Jonathan Franzen, ”Här slutar världens ände”

I sin av Johan Nilsson välöversatta essäsamling ”Här slutar världens ände” skriver Jonathan Franzen om fåglar och fågelskådning. Och en del annat förvisso, men mest fåglar.

Till slut hör jag kvitter från hans avgrundsdjupa monomani.

Det är märkligt att jag aldrig har märkt det förut, jag har ju uppskattat ”Tillrättalägganden” och verkligen gillat ”Frihet”, men… Jonathan Franzen saknar ju humor. Detta visar sig vara bokens verkliga ärende, att beskriva det. Alltså inte författarens svartsynthet eller depressiva läggning, utan av hur ogärna han skrattar åt någonting alls. Vilken olidlig tråkmåns han verkar vara.

Å andra sidan gör han upp med samtidens autofiktionella tendenser redan i inledningen, så vad vet man, han kanske bara sköter sitt jobb, romanförfattarens jobb: Att ljuga bra.

Men jag läste med intresse. Franzen har nästan allt en god essäist behöver: han tänker associationsrikt, han är mästerlig med språket, han har läst mer än han har skrivit, han observerar som de bästa bland reportrar men saknar självförtroende där; vid flera tillfällen betonar han hur bra han inte är på journalistik.

Jo, pyttsan.

Jag sörjer essägenren, den är på väg att dö ut. Folk köper inte böckerna, vill inte läsa så. På min lokala bokhandeln är essäerna nu förpassade till en halv hylla, varav hälften av titlarna är på engelska och andra hälften handlar om skogen eller någon död person och där sannolikheten att Kerstin Ekman är författare är 50/50. 

Jag är restriktiv med vilka böcker jag behåller numera, men trots eller tack vare känslan när jag var klar med ”Här slutar världens ände” var det inget att tveka på:

Den får bo här.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.