Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Jord

För några dagar sedan alltså tjugo år sedan katastrofen. En dag i somras tog jag mig för ovanlighetens skull upp till kyrkan i Fjärås för att gå ner till Henriks grav, som ligger långt ner i den ganska brant sluttande kyrkbacken vid Bräckans norra fäste.

Inte för att jag inte minns hur stenen ser ut. Det minns jag exakt. (De första åren brukade jag gå dit någon gång i veckan. Ofta efter pianolektionen på tisdag eftermiddag. Jag gillar att det bara är årtal angivna – en sten behöver inte ha exakta datum.) Men så kom ändå ett par nya insikter där jag stod.

Svenska kyrkor står alltid med tornet mot väster. Alla döda ska också begravas med fötterna västerut, så att de reser sig upp med ansiktet mot frälsaren när han kommer på den yttersta dagen. Han kommer västerifrån, det anses tydligen säkerställt.

Detta innebär att Henrik och hans pappa måste ligga med fötterna mot sin gravsten. Jag tog liksom för givet att alla har huvudet närmast. Det känns som om jag har tittat åt fel håll i alla år, när jag har stått där och sagt något till gräsmattan.

Den här gången sa jag inget. I stället började jag se mig omkring. Det finns ganska många nya gravar precis där, och det slog mig snart hur många döda jag faktiskt känner i Fjärås. Och känner jag dem inte, så vet jag precis vilka de var: Jeppes pappa, Mats pappa, Martins pappa som spelade korpfotboll med min. Paula som jag var kär i när jag gick i lekis, men som dog redan när vi var tjugo. Min lågstadielärarinnas make som föll ihop och dog, inte ens 40 år gammal, sommaren mellan ettan och tvåan. Samuels morfar. Lärarparet som båda dog tidigt och efterlämnade tre barn. Det andra lärarparet vars tomt invid skolan jag och Henrik brukade parkera våra cyklar på, eftersom hans mamma kände dem. Vår skolrektors barnbarn, en liten tjej som väl inte kan ha blivit tio år ens, men jag minns henne. Killen som jag tror dog i en flygolycka, han har en vacker och ovanlig sten.

Jag brukar tala om att jag har rötterna i Västergötland, och det har jag ju. Sedan flera hundra år. Men lite grann har jag också rötterna där, i Fjärås, där jag växte upp. Så är det trots allt.