För någon månad sedan bloggade jag ur mig en massa bokångest. Det var skönt. Jag fick massor av peppande kommentarer, men framför allt fick jag satt ord på sådant som jagade mig.
Delar av det där finns kvar. Den extrema känslosamheten, framför allt. Jag hör ”Good as gold” med The Beautiful South i lurarna samtidigt som solen går ner lite fint utanför tågfönstret eller ser en slumpvis unge hängande i Babybjörn, framåtvänd och på spaning här i världen, och blir omedelbart tårögd. Min dator – som fysiskt håller på att falla sönder, jag har nu ett externt tangentbord ovanpå det vanliga eftersom det vanliga bara svarar om jag använder slägga – gör något litet galet som jag inte vill och jag blir asförbannad. Jag skrattar alltmer hysteriskt åt mina dagliga Louis CK-klipp.
Men hela manuset, minus de saker som händer i januari, två små och en stor, är hos Svante nu. Så är det.
Du skulle ha sett spexet ”Tintin på Ven” på karnevalen 1994. I ett hejdlöst nummer dansade Tintin, Kapten Haddock och Rastapopoulos sjömansdans (sådana där benspark och klappa i händerna) till en version av ”Good As Gold” där Rasta utropade sin dröm om att kontrollera pastatillverkningen i hela Europa, om inte världen, medan Tintin och Haddock klämde i och protesterade: ”Det blir du aldrig!” 😀 Briljant.
Gott bytt år!
Det där skulle jag fan kunna tänka mig att se tror jag…