Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Knickedickhanteringen

Med ökad offentlighet följer en exponentiellt ökande hantering av knickedicker. Jag behöver numera helt enkelt blocka fler fårskallar på Twitter samt ta emot fler stollemejl än jag behövde förr om åren. Det ger mig den bestämda – men förmodligen helt felaktiga – känslan av att knickedickerna i samhället ökar i antal. Sanningen är väl bara att fler av dem numera hör av sig till mig. Bland favoriterna det senaste året:

• Personen som jag ställde en helt vänlig fråga till på Twitter, och som slog tillbaka med raseri och grova förolämpningar. (Vederbörande bekänner sig till identitetspolitik, en av vår tids grandiosa dumheter, som säger att män inte kan engagera sig för feminism och att vita inte kan engagera sig mot rasdiskriminering etc, och därför gör klokast i att inte delta i sådana diskussioner.)

• Personen som inte tålde att jag kritiserade en grej som vederbörande varit inblandad i, och därför mejlade våldsamma personangrepp, helt skilda från sakfrågan. Jag tvingades blocka vederbörande på Facebook, på grund av personangreppen. Långt senare fick jag ett mejl där jag fick nådigt besked att jag nu var förlåten, eftersom jag ju hade skrivit andra fina texter. Jojo.

• Personen som är en politiskt förvirrad galning. Eller… personerna, får vi nog säga. Jag har mer aktivt behövt hantera fyra sådana. En av dem särskilt obehaglig och närgången. En annan som obekymrat ljög om mig och min arbetsgivare, och vägrade att rätta. Just den personen brukar ha mycket hög svansföring i just etiska och publicistiska frågor.

• Personerna som röstar på Sverigedemokraterna, och som alltid står helt i särklass vad det gäller ointelligent oartikulerat hat mot allt som inte korresponderar perfekt med deras världsbild. Mer intolerant grupp finns inte. Jag uppfattar dem som synnerligen osvenska: ointresserade av klassiska svenska dygder som samtal, kompromisser, teknokratiskt väl underbyggda resonemang, empati och gästfrihet.

***

Så varför listar jag dessa individuella fall och grupperade fenomen? För att ge er en liten inblick av vad det vill säga att vara verksam i någon sorts offentlighet. Jag är väl cirka tre procent offentlig person. Många känner igen mig i Malmö-Lund, många mediekolleger i andra delar av landet vet vem jag är, men i övrigt är jag väl i princip helt anonym.

Det här kan kanske låta lite yrvaket, men ändå: Fundera nu lite på hur de har det som konsekvent skriver politiskt kontroversiellt opinionsmaterial hos större mediehus. Fundera särskilt på hur de har det om de skriver om sport eller migration, och om de är kvinnor. För om detta är vad jag är med om, med mina tre procent, då förstår jag inte hur mina kolleger som står längre fram i frontlinjen alls orkar.

Och allra sist, bara sagt för balansens skull: Jag sparar nästan alla läsarmejl. En överväldigande majoritet är vänliga, kloka, resonerande, snälla och bra. Men det är som med nyheter – positiva händelser sticker inte ut.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.