Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Konditorn och jag

Det finns anledningar till att jag inte skriver dikter. Den främsta anledningen är att jag verkligen inte skulle kunna det, den näst främsta är att jag inte har lust. (Det säger kanske något om mig, att skälen ställs i den ordningen.)

Jag gick IB-linjen på gymnasiet, International Baccalaureate, en i alla fall på den tiden extremt krävande utbildning som inte något jag läst på universitet och högskolor i fyra städer har kommit i närheten av. Allt skedde på engelska, med ett undantag, förstås: studierna av svenska och svensk litteratur.

Jag hade lektor Anders Bergman som lärare. Det var hans näst sista år före pensionen. Jag beundrade honom för hans encyklopediska minne, för hans helikopterperspektiv över litteraturen och den allmänna bildningen, alltså inte allmänbildningen, utan något lite större. De breda och riktiga kunskaperna.

Bergman gillade mig tillbaka, självklart, det var ju mitt bästa ämne. Och en gång bildade jag en ohelig allians med honom.

Jag hade skrivit en rimmad dikt, och förstod nog att den inte var så bra. Men rimmad var den i alla fall. Smäktande. Jag gav en kopia till Bergman, var noga med att säga att ”jaja, haha, jag skrev ihop det där på kul”, och så föreslog jag att han skulle dela ut den för en textanalys, och se vad klasskamraterna kunde hitta i den. Givetvis mot löfte om total anonymitet.

Bergman blev så förtjust i idén att han redan samma eftermiddag kopierade upp den och delade ut den på lektionen. Vi hade försett pappret med några mystiska markeringar och bokstavskoder, så att det skulle se ut som ett gammalt examensunderlag eller så.

Sedan analyserade vi. Bergman hjälpte oss fram, och visade hur vi språkligt kunde upptäcka att texten måste vara skriven de senaste tio åren. Sedan berättade han om konditor Ofvandahls legendariska pekoraldikter på temat kärlek. En osökt association. Jag hade ju skrivit det där mest på kul.

Men verkligen inte bara! Jag försökte ändå få till det, lite fint så där, och hade ingen lust att dela så mycket som en mazarin med gamle Ofvandahl.

Jag tror att det blev mitt livs sista försök att skriva poesi. Jag konstaterar det absolut inte med bitterhet, men jag konstaterar det.