Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Kristian Lundberg när han är som bäst

Läser Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad och känner vanmakt. Handfallenhet. Och en skriande naivitet, okunskap, oförmåga. Vad ska jag göra med det jag lär mig av hans text?

Sprida den. Till att börja med.

3 Kommentarer

  1. Marie Breskic den 22 januari, 2011 kl 10:25

    Vad ÄR det du lär dig av den? Jag läste den tidigare i veckan via Sofia Lilly Jönssons blogg och jag kan fortfarande inte formulera mig. Den väcker tankar på alla håll och de rusar bara runt och krockar. Nu väntar jag på att någon annan ska reda ut trasslet.



  2. Peter F. den 22 januari, 2011 kl 03:49

    Tror det handlar om att ta det för vad det är.
    Det kan bli övermäktigt om vi får känslan att vi skall göra något åt det. Handlar mer om att göra det man kan i den miljö och de situationer man finns; att våga prata om det och veta om att det finns. Lite som att sitta som volontär i Bris; ofta inte så mycket man kan göra för att lösa det man ställs inför i samtalet eller mejlen; utan att finnas till hands och lyssna. Det och endast det…



  3. Andreas Ekström den 22 januari, 2011 kl 06:55

    Marie: Jag hör beskrivningar från ett Sverige som jag antar ligger max en kilometer från mitt eget hem, men som jag ändå aldrig har mött.

    Peter F: Något litet kan man nog ändå göra? Dels genom sina politiska val, dels genom enstaka handlingar. Och så kan man, jag, reflektera över hur gränslöst privilegierad jag har varit, ändå utan att komma från något annat än en helt vanlig tjänstemannafamilj. Har jag egentligen någonsin behövt sakna något? Nej. Inte på allvar.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.