2 svar på ”Kulturelit

  1. Ett visst mått av teater ingår i alla politiska kulturer. Självklart kunde Erlander ha låtit den där intervjun äga rum i riksdagshuset eller på något slott, men han (eller hans medhjälpare Palme?) valde ett mera anspråkslöst regeringskontor. Man ville ge den bilden. Kennedy och Roosevelt höll sina krämpor borta från offentligheten – under Roosevelts livstiod var det inte allmänt känt att han var ur stånd att gå normalt. Samma sak egentligen. Fast man kan väl säga att amerikaner är långt mer obesvärade av att fiktionalisera och skapa teater av den politiska verkligheten, att göra den till Hollywoodfilm eller följetong redan i närtid, i Sverige duckar både nyhetsmedia och filmbolag för att köra den prylen lika öppet, och många vanliga svenskar gillar inte heller tanken att offentligheten, skolan, kulturen, politiken innehåller en dos teater.

    Och neggandet på ”kultureliten” fanns ju ute i media långt före Bourdieu, han var varken först med att uppmärksamma kulturellt kapital eller med att knyta det till klassfrågor. I Sverige kan man peka på både Göran Palm och Albert Engström, för att inte tala om 60-talets maoistiska rebeller eller 30-talets nazister. Fast då blir förstås bilden litet mer komplicerad…

  2. Den distinktionen är nog nästan lika gammal som kulturen själv. Den som har läst något kan något, den som kan något blir både hyllad och misstänkliggjord.

Lämna ett svar till Andreas Ekström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.