Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Kulturkonservatism

Det sägs att Jan Myrdal skaffar en massa böcker som han tror sig veta inte finns någon annanstans, och att han ställer dem i ett stort bibliotek på sin gård. Lite så kände vi (Isabelle och Andreas) när vi började fundera över vad det betyder att det finns en hel uppväxande generation som inte vet vad Def Leppard är för något. Det behövs några korta, bloggade listor som vi sampublicerar. Nu genast. Må Myrdal printa och spara. Må ni bidra i den mån ni har en aning om vad vi pratar om.

Bästa text Isabelle:
1. White lightning. För att den beskriver det bitterljuvt ofrånkomliga beroendet av någon på ett enkelt men genialt sätt. ”You gotta taste that sweetness cause you can’t say no / But are you ready for the nightmare when you can’t let go…”
2. Love and affection. För att den sammanfattar ennattskärlekens episka vemod i en enda rad. ”You’re just another girl, I’m just another man, it’s just another night…”
3. Personal property. Den är visserligen äganderättsfetischistisk och något manschauvinistisk, men jag brukar invertera könsrollerna mentalt. Det finns något oemotståndligt med rader som ”She’s a gold-plated lover, twenty-four carat cool/ She can walk on water/ Yeah she can walk in my room.”

Bästa text Andreas:
1. Make love like a man. För legendariska rimraden ”Don’t call me gigolo, don’t call me Casanova, just call me on the phone and baby come on ova’”.
2. Photograph. För sin lagoma hjärtesorg.
3. Let’s get rocked och Pour some sugar on me. För århundradets mest indiskreta omskrivningar av grejer.

Bästa refräng Isabelle:
1. Tear it down. Det är omöjligt att inte bli hög på detta explosiva repetativa crescendo. En sprängladdad vers arbetas upp till detta genialt komponerade klimax som jag blev fullständigt bergtagen av första gången jag hörde.
2. Animal. Påminner mig om mina mest magiska nätter. En sådan där resolut självtillräcklig refräng som deklamerar något som är helt omöjligt att säga emot.
3. Amageddon it. Efter det lättantändliga sticket blir den här refrängen så självklar och självlysande kraftfull. Injicerar självförtroende.

Bästa refräng Andreas:
1. Run Riot. För sin explosion av körer i de första takterna.
2. Four letter word. För sin explosion av körer i de första takterna.
3. Heaven is. För sin explosion av körer i de första takterna.

Bästa powerballad Isabelle:
1. Have you ever needed someone so bad. Så svärmisk och genomsyrad av trånad och omöjliga önskningar. Def Leppard är här åttiotalets motsvarighet till den tyska 1700-talsrörelsen Sturm und drang.
2. Miss you in a heartbeat. Magiska sologitarrslingor som uttrycker ambivalent saknad bättre än vad många romaner har lyckats med.
3. Hysteria. Den geniala ljudproduktionen har skapat atmosfäriska gitarrlandskap och plötsliga, märkliga ljudeffekter som vaggar in lyssnaren den där känslan av åstundande magi, av det omöjliga som faktiskt kan hända. ”When you get that feelin’/Better start believin”.

Bästa powerballad Andreas:
1. Love and affection. Ett perfekt farväl efter en timme med ”Hysteria”.
2. Have you ever needed someone so bad. För att den inte ber om ursäkt för, utan bejakar, genrens alla särarter och fula knep.
3. Long way to go. Ett 2000-talsbidrag med avskalad produktion – vilket i sig förstås är problematiskt – som ändå får växa till sin fulla potential.

Bästa låt alla kategorier Isabelle:
1. Photograph. Ett mästerverk rakt igenom. Crescendot är fasansfullt medryckande och få låtar har skildrat den bitterljuva längtan efter idealiserade objekt så catchy.
2. Run Riot. Jag sitter på ett kvällståg i 320km/h, rusig av vin och nervositet över den euforiska insikten om vad som kommer hända inatt. Run Riot ÄR den känslan. inledningspassagen är så magiskt bra.
3. Love and affection. Så vemodig, så nihilistisk, så bombastisk i sin skildring av ett ödesdigert möte som inte bör bli något mer. Påminner lite om Baudelaires ”A une passante”.

Bästa låt alla kategorier Andreas:
1. Stand up (Kick love into motion). Klarar av att vara vemodig ballad och effektiv upptempo på en gång. Jag förstår inte hur, hur många gånger jag än lyssnar.
2. Animal. För att en riktigt välgjord refräng aldrig går att snacka bort. Det är här rock n’roll börjar och slutar.
3. Heaven is. En komposition som är smartare sammansatt än den först låter, och som är en smula arketypisk för Def Leppard med synkopingången i refrängen, sitt gitarrplock i sticket upp, sina överdådiga refränger, sitt diskreta tonartsbyte mellan vers och refräng och sina evinnerliga textklyschor. Underbar.

Frågor på det?

4 Kommentarer

  1. Magnus den 6 december, 2009 kl 05:05

    Myrdal berättade en gång att han, bara sådär, varit inne på ett antikvariat i Götet (var det Björck & Börjesson?) och sett trettio meter av den berömda franska tidskriften Revue des Deux Mondes – det måste ha varit en obruten svit från starten på 1830-talet ungefär. Han högg dem givetvis på studs, och tillade att ”Gun är en hustru av den sällsynta art som inser det nödvändiga i detta”. Revue des Deux Mondes kan man f ö hitta på flera svenska universitetsbibliotek, till exempel UB Lund, så ensam om den är han knappast.

    Def Leppard är väl inte direkt min hemmaplan, jag har nog ett visst intresse för hårdrock men det är mera riktat mot 70-tal (Deep Purple, Hawkwind) eller gäng som testament, Metallica och svenska Opeth och Wolverine än om just 80-talets speedat fläskiga pudlar (som jag iofs inte har något emot)



  2. Marcus Almgren den 6 december, 2009 kl 10:40

    Det här var den första posten på mycket lång tid som jag inte läste.



  3. Magnus den 7 december, 2009 kl 07:17

    Ett annat gäng bokfeticshister är f ö Dansk Folkeparti som nu tänker kräva tillbaka Jyllandslagen, det nuvarande Danmarks äldsta lagbok, från Kungliga Biblioteket i Syockholm: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3898917.svd

    I konsten att knuffa regering ooh tjänstemän framför sig i nationens intresse ser det här ut att bli en höjdpunkt, i alla fall på nordisk botten – de inblandade riksbibliotekarierna suckar däremot över historien.



  4. Andreas Ekström den 7 december, 2009 kl 10:51

    Men frågan är om inte det är första gången som jag tycker att DFP har en poäng!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.